DELA
© Nya Åland

De nya åländska händerna som jorden skall vila i

Varför kräva medborgarskap av någon som vill köpa mark på Åland?
Varför inte om man vill ha inflyttning av permanent natur? Med dubbelt medborgarskap behöver banden ”hemåt” inte kapas.
Kommunförbundet säger i ett utlåtande att man kan tänka sig hembygdsrätt för EU-medborgare utan byte av medborgarskap. Men kraven skall uppfyllas i övrigt vad gäller såväl hembygdsrätt som jordförvärvsrätt och näringsrätt.
Enda skillnaden mot tidigare är att en EU-medborgare som har bott 5 år på Åland skall kunna söka hembygdsrätt utan att först bli finländsk medborgare (en process som, inom parentes sagt, kan ta några år).
Förslaget är inte nytt. Tanken har funnits där hela tiden, hos en del av beslutsfattarna.
Man vill inte förstå varför en rikssvensk, som har bott flera år på Åland, inte skall få köpa mark utan att staten lägger sig i. För det är ju staten som beviljar medborgarskap. Staten kräver inte medborgarskap om samma svensk vill köpa mark i Nylands skärgård, till exempel.

Rent tekniskt förutsätter den föreslagna uppluckringen – en uppluckring är det väl eftersom kretsen vidgas – att självstyrelselagen ändras. Det vill säga att riksdagen och lagtinget bägge skall fatta beslut om detta.
I och med den allt starkare integrationen i Europa har man svårt att se varför riksdagen skulle ha något emot förslaget. Varför från riksdagens sida kräva att reglerna skall vara strängare på Åland än i resten av landet?
Någon kanske tänker tanken att man på rikssidan vill ha ”ensamrätt” till Åland, men det har man ju ändå inte utan att flytta hit.
I den mån det finns ett motstånd, ett sakligt motiverat motstånd, så bör det rimligen finnas på Åland.

Om en italienare, en rumän, en irländare – vem som helst från något av alla de 27 EU-länderna – slår sig ner på Åland, trivs och stannar så är det rimligt att den personen får skaffa sig en bostad som någorlunda motsvarar de önskemål man har. Så vill vi alla ha det.
Men man kan vända på steken. Varför vill man bo i ett land men inte ha medborgarskap?
Vill man bo en tid och sen flytta ”hem” igen eller hur tänker folk i det läget?
Det är rätt sannolikt i ett rörligt Europa att barn till dessa nya ålänningar till en del söker sig tillbaka till Italien, Rumänien, Irland eller varför inte till någon annan del av EU. (Så gör för övrigt barn till infödda ålänningar också.) Och tar marken med sig? Nej. Men äganderätten.
De åländska händer som den åländska jorden skall vila i är inte riktigt desamma som man tänkte sig för 40-50 år sedan.
Är alla beredda att acceptera det? Det har hittills inte varit tänkbart att låta utflyttade barn till ålänningar behålla sin hembygdsrätt livet ut. Trots att inte heller de kan ta stränder och vackra vikar med sig härifrån.

Om detta är vad ålänningarna vill – om kommunförbundets styrelse talar på kommuninvånarnas vägnar – så återstår att få riksdagen med på att ändra självstyrelselagen. Det är möjligt att riksdagen har synpunkter på att de som sitter i det ena av landets två parlament inte kan vara medborgare i en rad olika länder – den som har hembygdsrätt är ju också valbar. Det kanske finns någon juridisk hake där.
Men då finns den andra möjligheten, att gå in för dubbelt medborgarskap. Sverige har det, Finland har det, allt fler länder går in för att den som flyttar till ett annat land och blir medborgare där samtidigt får ha kvar sitt gamla medborgarskap.
Då slipper man en känslomässigt smärtsam operation samtidigt som man visar att man menar allvar med flytten.
Men oberoende av lösning så går det inte i dagens värld att hindra folk att flytta eller att ärva. Så lika väl som man nu vill slå vakt om inflyttades rättigheter så de känner sig välkomna så borde man slå vakt om de utflyttade, så att de inte känner sig utstötta.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax