DELA
© Nya Åland

Bra med ökad insyn i offentligheten

Ja!
Man kunde ställa frågan varför lagen inte har setts över tidigare, men nu är det i alla fall på gång. Och det är bra. Lagen om allmänna handlingars offentlighet skall inte kunna användas för att gömma sig bakom.
Det är inte alltid man upplever att myndigheter/politiska beslutsfattare är lyhörda, men den här gången har man reagerat.
De utlåtanden som några byråer inom landskapsregeringen gav om den planerade golfbanan på Stornäset leder i förlängningen till att offentlighetslagen ses över. För just den sakens skull hade det inte behövts, utlåtandet hade väl kunnat ges ut som lagen ser ut i dag. Men någon ville inte.
Framöver skall den sortens ovilja bli betydligt svårare att svepa in sig i, åtminstone om man får tro lantrådet Viveka Eriksson.

Vad det nu handlade om var att näringsminister Jan-Erik Mattsson (C) behandlade golfklubbens anhållan om att få arrendera mark på Stornäset. I anslutning till det begärdes utlåtande från olika byråer och de utlåtandena gavs inte ut med hänvisning till att ärendet var under behandling.
Står det i lagen att det skall gå till så?
I lagen sägs att ”inom myndighet uppgjort betänkande … är icke offentliga förrän ärendet slutbehandlats hos myndigheten.” (§5, moment 1)
Så står det, så vad bråkar vi om?
Det kommer en fortsättning:
”Ur handling, som enligt 3, 4 eller 5 § ännu icke är offentlig får uppgift lämnas endast med vederbörande myndighets tillstånd. I fråga om betänkanden som avses i 5 § 1 mom får tillstånd vägras endast om särskilda skäl föreligger.”
5 § 1 mom är det som citerades ovan. För att på begäran vägra ge ut uppgifter om den sortens betänkanden krävs alltså särskilda skäl. Att ärendet inte är offentligt är inget särskilt skäl.

Särskilda skäl är om någon kan komma till skada ifall något ges offentlighet innan ärendet är slutbehandlat. Kanske trodde någon att golfklubbens intressen skulle skadas om de negativa utlåtandena kom ut. Frågan är om det inte blev tvärtom nu, att bristen på öppenhet spädde på de negativa reaktionerna.
Eller kanske ännu värre, det kan ha legat ren slentrian bakom beslutet att inte ge ut handlingarna. Något i stil med ”så skall det vara, så har vi alltid gjort” utan att fundera på varför. Och vad lagen säger.

Offentlighet är antagligen inte alltid lätt att hantera. Ibland kan det bli problem om något kommer ut i förtid, till exempel anbud vid offentliga upphandlingar. Sådant vill ingen utsätta sig för, det är begripligt.
Men om också helt oskyldiga saker hålls inne med, bara för att man inte är direkt tvungen att yppa något (vilket man var i fallet ovan) så handlar det inte om omsorg om involverade parter utan om osäkerhet och om att rädda sitt eget skinn.
Är man inte ordentligt insatt, förstår man inte regelverket, så är det lätt hänt att man är så restriktiv det bara går för att inte ens i misstag göra fel. Vilket också är fel.
Det är inte alls länge sedan en minister trodde att det inte var tillåtet för en minister att ge sin syn på hur ett ärende på just den ministerns bord kunde lösas – innan ärendet var löst. Eller åtminstone slutbehandlat.
Vem lär ut sådant? Självfallet måste ministrarna i landskapsregeringen ha både rätt och skyldighet att redogöra för sin syn på olika frågor, i synnerhet när det gäller ärenden inom respektive ministers område.

Det finns bara ett sätt att hantera allmänna handlingars offentlighet: Allt är offentligt om det inte finns särskilda skäl för något annat. Aldrig tvärtom. Ungefär som förvaltningschef Arne Selander säger till Åland24.
Om myndigheterna av någon anledning inte litar på att allmänheten kan hantera en sådan öppenhet så får man väl byta ut allmänheten. Eller tvärtom.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax