DELA
© Nya Åland

Allt fler frågor när solidariteten kostar

På lång sikt finns bara en lösning för de små åländska kommunerna, och den lösningen är inte ännu fler grälsjuka kommunalförbund. Det är upp till bevis nu – om inte kommunsammanslagning, så vad?
All solidaritet har ett pris. Så ock eckeröbornas med barn och vuxna med särskilda behov. Just nu är priset högt, och då svider det i plånboken. Ju mer det svider i plånboken, desto högre tornar sig kraven på sparsamhet, rimlighet, prioriteringar. Desto mer ifrågasätts om det faktiskt är nödvändigt med allt det där…, med assistenter och speciallärare och avlastning och guvetallt.
Eller så är det så att dessa krav, detta missnöje med kostnaderna inte ens behöver uttalas eller formuleras i krav. Det finns så starkt närvarande ändå att dessa minsta små kostar för mycket, på bekostnad av annat.

Det är nu en gång så att det är lätt att fördela överflöd. Om alla får tillfyllest, då kan man vara snäll också med ynkliga stackare, men det är en helt annan sak om det blir knapert.
Det är inte värre i Eckerö än någon annanstans, och människorna är inte mer missunnsamma där. Det har bara råkat sig så just nu, att de som har särskilda behov är många och kommunen liten. Var och en som kan läsa kan se exakt hur mycket var och en vårdtagare kostar kommunen, vad man i stället kunde få för pengarna och vad man måste spara bort. Och visste man inte det förr så vet man det nu, efter att Monica Häggblom upplyst alla Ålands invånare om det.

Kunskap och öppenhet är förvisso bra, men frågan är om vi alla i detta fall är betjänta av jämförelserna. Ibland kan det vara bättre att bara acceptera ett lagstiftat ansvarstagande utan närmare preciseringar. Precis som när man betalar skatt.
Ingen av oss, varken som individer eller samhälle, är betjänta av att räkna ut vilka som är plus- och minusmänniskor, vilka som kostar och vilka som drar in pengar till den gemensamma kassan. Ett kollektivt ansvar ska inte vara utpekande.

En helt annan sak är den belägenhet Eckerö och alla övriga åländska kommuner befinner sig i. Det blir alltmer tydligt att kommunerna inte klarar av det som är kommunalt ansvar, inte ens fast tunga delar som sjukvården redan lyfts av. Dagens landskapsandelssystem är inte bra, men det kommer aldrig att komma ett system som till alla delar blir rättvist.
Det är ovärdigt vårt system för trygghet och social rättvisa att vissa grupper ska behöva känna sig dyra och jobbiga för att man så tydligt syns i den lilla kommunens bokslut att det lika gärna kunde stå namn och adress på kostnadsposterna. På detta finns bara en lösning, och det är inte ett lapptäcke av ytterligare grälsjuka kommunalförbund där vissa ska vara med och andra inte och där regionala pampar ska spela fan med varann.

Den enda rimliga lösningen är en kommunsammanslagning där inte bara ekonomin utan också det politiska ansvaret för den tas i ett något bredare grepp. Det betyder inte att dagens kommuner saknar betydelse som hembygds- och identitetsskapare, däremot att dagens kommunstruktur inte längre fungerar ekonomiskt eller demokratiskt.
Det börjar faktiskt bli dags för de partier som inte vill se en kommunsammanslagning att förklara exakt hur vi ska göra i stället för att säkra en rimlig och rättvis framtid för alla kommuninvånare i alla kommuner. Också för dem som kostar mycket. Annars blir vi tvungna att ta farväl av ett system som bygger på den vackra tanken att alla människor är lika värda oberoende av vad de klarar av att prestera i sina liv.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax