DELA
© Nya Åland

Resan är målet för Kire Ljung

Han gjorde sin första åländska spelning i Parks bar 1987.
På 00-talet har han trubadurat på Park 200 gånger – minst. Och efter en hjärtinfarkt för några år sedan tog han bara några månaders timeout från turnélivet.
– Jag kan inget annat, säger Kire Ljung.
Kire föddes i Ljusdal i Hälsingland, mitt i Sverige, 1962. Grannen hade en hembyggd elgitarr som Kire fick prova, och efter musiklektionerna i högstadiet lånade han lärarens akustiska gitarr. Då var det bara en hobby. Efter tekniskt gymnasium och värnplikten gled han tillbaka till musiken. Kompisar tipsade om att en trubadur kan tjäna bra med pengar.
1987 provspelade han för en artistbokare som raskt skickade honom till en pub i Karlskrona, 70 mil från hemstaden. Repertoaren är i stort sett likadan i dag. Kire bekräftar glatt alla fördomar man kan ha om pubtrubadurernas låtval. Publiken – från Ängsvallsliden och Lilla Riviera i Ängby till Parks bar – vill höra Creedence, Cornelis och Mikael Wiehe.
Varför spelar trubadurer aldrig något annat?
– Visst gör vi det. Men när man lägger till någon ny hitlåt som alla vill höra så är det just den låten som försvinner först från repertoaren. Jason Mraz I’m Yours, till exempel – en perfekt låt för en sångare med akustisk gitarr, tycker jag. För ett tag sedan ville alla höra den, nu frågar ingen efter den.
Spelar du aldrig låtar som du själv gillar, fast de inte är hits?
– Visst har jag en del udda grejer på repertoaren. Men man kan inte spela utgående från vad man själv tycker om. Ibland, när folk är uppe och dansar och det är bra tryck, kan jag smyga in en ovanlig rocklåt.
Några goda råd till blivande trubadurer?
– Vi är alla olika. Det gemensamma för duktiga trubadurer är att de kan bjuda in publiken. Det finns olika sätt, det är sådant som man får jobba sig till. En del trubadurer snackar mycket men inte jag. Jag försöker prata litet coolt mellan låtarna.
På Park kan det sitta både konferensdeltagare i kostym och långfartare. Har du olika strategier beroende på publik?
– Det är inte så stor skillnad på dem, de flesta går ju ut för att ha roligt. Om jag ser att publiken lyssnar på mig spelar jag låtar med roliga texter.
Är det här ett heltidsjobb?
– Det är det. Jag gör andra grejer också, företagskickoffs och konferenser. Och så är jag med i en katalog som Stockholms landsting ger ut, med cirka 80 olika akter som är tillgängliga för allt som ryms inom landstinget. Den vägen har jag fått spelningar på ålderdomshem och psyk.
Räcker inkomsterna till?
– Man kan jobba sig upp till en viss nivå men det kan ändå vara svårt att få ihop pengarna när det är dåligt med jobb. Men jag har väl en normallön, jag är försiktig med utgifterna och jag behöver ingenting. Jag äger min bostad och bil, det har jag spelat ihop till. En trubadur behöver en bra bil. Jag kör cirka 3.000 mil om året.
Mellan 100 och 120 dagar per år är han på resande fot. Flickvännen hemma i Stockholm är sångpedagog och har sjungit i band.
– Så hon vet hur det är att vara musiker.
Nu kommer vi till nackdelarna med trubadurandet.
– Det blir sena nätter. När jag spelar på Park lägger jag mig vid tvåtiden. Jag äter frukost vid niotiden, sedan sover jag några timmar till och på eftermiddagen springer jag ett par varv på joggingbanorna vid Baltichallen.

Infarkten
Kire har gått ner i vikt så mycket de senaste åren att han inte riktigt ser ut som mannen på sitt eget pr-foto.
– När den där bilden togs vägde jag över hundra kilo, säger han och pekar på omslaget till en av sina skivor.
Nu är han nere i 82 kilo. Vad hände?
– Jag fick en hjärtinfarkt. Det var resultatet av 20 års passivt rökande, sena nätter, stillasittande och arv. Jag fick infarkten en natt i en hytt på en Siljafärja. På sjukhuset gjorde man en ballongsprängning och sedan blev jag sjukskriven i tre månader. Det är därför jag alltid stiger upp och äter frukost. Jag snålar med fett och socker och äter mycket grönsaker. Och jag försöker undvika att köra bil på natten, om man blir hungrig då så finns det bara snabbmat.
För några år sedan släppte han plattan Var skall man leva. Tretton egna låtar, en mix av trygg svensk vuxenrock och amerikansk rootscountry i Steve Earles anda.
– De låtarna hade jag skrivit under tio års tid. Jag spelade in den med en mycket liten budget tillsammans med vänner och musiker som jag gillar. Den har sålt mellan 400 och 500 ex. Det är inte mycket men huvudsaken var att jag fick göra den. Det är resan som räknas.
Inspelningen gick så snabbt att han hade två studiodagar kvar när låtarna var mixade. Då spelade han in tretton välkända svenska visor, och den skivan har sålt bortåt tusen exemplar. Kire ansträngde sig för att sjunga tydligt så att plattan skulle bli allsångsvänlig, och det gillar pensionärer.

Därför spelar han
Höjdpunkterna i hans pubkarriär?
Kanske kvällen då han och ålandsbekanta Blues Bag gjorde en gemensam maratonspelning i Kiruna. Eller kvällen på en Ölandskrog när Abba-musikern Finn Sjöberg pluggade in sin gitarr och jammade med Kire.
– Kanske satt det bara tio personer i publiken. Så fort Finn började spela tänkte jag ”nu måste jag skärpa mig”. Han var så bra att jag blev påmind om varför jag valde det här yrket. Bra musik är bra musik, var man än upplever den.

PATRIK DAHLBLOM

patrik.dahlblom@nyan.ax