DELA
© Nya Åland

Fröken Julie är omskakande stark

Teater
”Fröken Julie”
August Strindbergs drama i regi av Robert Liewendahl. I rollerna Petronella Wester, Jonas Danielsson och Gun Sjöroos. Premiär i Alandica fredag 26.2.
Fanns ordet ”sk-tbra” på August Strindbergs tid?
Det är i alla fall det adjektivet jag använder när jag tackar regissören efter den här premiären.
Att en pjäs har klassikerstatus betyder inte att alla uppsättningar når den nivån, eller ens är sevärda. Men det här teatersällskapet levererar, drar in åskådarna i handlingen och får oss att känna det som Strindbergs rollfigurer kände. Från glädje och hopp till förtvivlan, ibland inom loppet av några sekunder.
Hur känns det för skådespelarna att gräla, slåss och älska så nära publiken i en så intim lokal? När det hettar till mellan fröken Julie och betjänten –och det gör det – blir det ibland så närgånget att jag inte kan vara den enda på första raden som diskret vänder blicken mot ett fönster eller någon annan kulissdetalj i bakgrunden.

Triangeldrama
En man, två kvinnor och två samhällsklasser. Så litet behövde Strindberg för att skapa ett relationsdrama som det fortfarande slår gnistor om, över ett sekel efter premiären. Ett triangeldrama där kvinnan som accepterat sin plats i samhällsordningen snabbt förpassas ut i kulisserna så att den ambitiöse, hänsynslöse men också sårbare mannen kan gå i närkamp med grevens dotter.
Sex, våld och känslor som skulle kunna vara kärlek i en annan värld, en annan tid. Allt det får kvinnan att tappa fotfästet och mannen att fåfängt drömma om en framtid i välstånd. Det som börjar som en lättsam flirt utvecklas till en hård kamp där ord skadar mer än piskor och den som avslöjar sina innersta tankar hamnar i underläge.
En fjärde person är ständigt närvarande men ändå inte. I köket står grevens läderstövlar som skall putsas innan husbonden kommer hem från en resa. Hur överlägsen och nedlåtande betjänten än är när fröken Julie blottar sig så kan han inte frigöra sig från sin inre dräng, den som får honom att stå litet rakare i ryggen när greven ger sina order via talrör.

Finess och kraft
Jonas Danielsson får visa upp ett brett känsloregister och han gör det med finess och kraft, från falska artigheter till ett präktigt raseriutbrott när han inser att den klassresa han drömmer om är en omöjlighet. Hushållerskan (Gun Sjöroos) är pjäsens moraliska ankare, om det är rätt uttryck, en from kvinna som är rädd för förändringar och försöker återställa ordningen. Sjöroos gör också allt rätt, vänligt leende och godtrogen i stormens öga.
Men det är fröken Julie själv som äger den här scenen. Petronella Wester tar sig in under den kantstötta överklasskvinnans hud. Hennes nervösa kroppsspråk, tvära humörsvängningar, med spända läppar och överdrivna leenden förstärker upplevelsen av en kvinna på gränsen till nervsammanbrott.
Fulla poäng till teatersällskapet för att man tagit sig an ett så här svårt stycke, och fulla poäng för att man lyckades.
När Robert Liewendahl är inblandad i en pjäs brukar det vara lätt att ta till klichéer som ”ett glädjepiller i vintermörkret”. Det här är inte ett glädjepiller i vintermörkret. Snarare är det så nära mörkets hjärta man kan komma. Och ändå känner åskådaren sig märkligt stärkt.

PATRIK DAHLBLOM