DELA
© Nya Åland

Så förgår demokratins skönhet

Här om veckan läste jag en artikel om Zimbabwe: Världen – i alla fall finansvärlden – är en aning orolig över hur man ska klara övergången efter Robert Mugabe. Det är inte en alldeles ur luften gripen oro. Övergångar är farliga. I fallet Zimbabwe har envåldshärskaren – och befrielsekrigshjälten – Mugabe hållit sig vid makten sedan 1980. Mannen är nu 91 år gammal och närmar sig med lätt stapplande steg bäst-före-datumet.

När utmaningarna så småningom hopades över landets ekonomi, försökte Mugabe avleda missnöjet genom att låta sina hejdukar ockupera av vita familjer ägda jordegendomar. Det stred mot överenskommelsen och/eller förhoppningarna om vacker övergång från rasistiskt förtryck till någon form av afrikansk demokrati.

I väst tyckte man illa om den smygande övergången från förhoppningar till partidiktatur, och den avogheten hade naturligtvis också sina geopolitiska förtecken.

Men i övergångar går inte allt som på Strömsö.

På mycket närmare håll än i Zimbabwe har vi en annan övergång på kommande. Vladimir Putins andra första omgång som Rysslands president närmar sig sitt slut. Och det ser egentligen inte särskilt bra ut.

Om ni tillåter en lite cynisk förkortning av vad demokrati i ett lite inskränkt perspektiv handlar om, kunde det formuleras på följande sätt: det är ett fredligt sätt att komma överens om hur maktens avlösning fungerar. Innan mänskligheten hade kommit så långt att man uppfunnit demokratiska övergångar, byggde allt på att det fanns en accepterad tronföljdsordning. Om den inte fanns måste man – lite som Henrik VIII – avrätta sina hustrur och rådgivare och dess medlöpare. Det här har dessutom en alldeles speciell betydelse i Rysslands historia. En av orsakerna till ”smutan” (från ryskans smutnoe vremija – stora oredan – övergången från de sista rurikiderna, ryska furstarna, till den nya tsarsläkten Romanov) var just avsaknaden av en tronföljdsordning.

För att undvika stora oredor måste alla länder med självaktning och självbevarelsedrift bevara ett möjligast rikt sortiment av alternativa ”tronföljdspretendenter”. Om man alltså gör det svårt för oppositionen – den må nu sedan vara nästan hur obehaglig som helst – utsätter man effektivt sitt land för större eller mindre besvärliga övergångar.

I just det här hänseendet är Finland ett bra exempel. Vi har inte förfallit till den sortens blockpolitik, som nu i Danmark har lett till att regeringspartiet Venstre (de var radikala och fanns alltså till vänster på 1800-talet) tvingas regera med parlamentariskt stöd från Dansk Folkeparti, istället för att kunna stödja sig på ett ganska civiliserat socialdemokratiskt parti. Men Ryssland har valt en betydligt sämre väg.

Landet står nu inför stora prövningar. Genom att kringskära oppositionens möjligheter, har Vladimir Putin och hans vänner från KGB på ett besvärligt sätt kringskurit möjligheterna att manövrera landet ut ur den ekonomiska, teknologiska och militära återvändsgränd han med så stor frenesi har styrt in landet i.

Demokrati är alltså inget dåligt system. Gud bevare oppositionen!

Nils Torvalds

Skribenten är medlem av Europaparlamentet (SFP)