DELA
© Nya Åland

Ge fan i bågen!

Häromdagen råkade jag höra en vallåt av ett av de åländska partierna.
Innan jag går in på vad jag tyckte om låten vill jag hänvisa till en passage i Douglas Adams rymdhumorepos ”Liftarens guide till galaxen”, där universums näst sämsta poesi beskrivs på följande sätt:
”En gång när deras [azgoterna på Krias] störste poet, Grunthos den Väderspände, reciterade sin dikt Ode Till En Liten Grön Klet Som Jag Hittade I Armhålan En Midsommaraftons Morgon avled fyra personer i publiken av inre blödningar och Presidenten för Mellangalaktiska Konst- och Dopingsällskapet överlevde endast genom att gnaga av sig sitt ena ben.”

Att leverera en kärnfull sågning är inte lätt. Otaliga har försökt, men många har misslyckats. Förvånansvärt många skribenter tror att det bara handlar om att vara elak, men det är så klart inte hela sanningen. Att däremot peka ut de exakta ingredienserna i en fulländad sågning är inte helt enkelt. Det är desto enklare att i efterhand recensera sågningarna och då skilja agnarna från vetet.
Vi kan ta det svenska powerpopbandet Takida som exempel. Grabbarna från Ånge har det inte lätt – att lustmörda allt de spelar in har blivit en folksport bland Sveriges musikkritiker. Även släppet av senaste skivan, ”The Burning Heart”, resulterade i ett inofficiellt sågnings-SM.
Där lyckades Svenska Dagbladets Dan Backman ovanligt väl i år, det är betraktare överens om. ”Låtarnas enformighet gör att det känns som att resa mil efter mil på en motorväg med tät granskog på båda sidor”, är en både vacker och välfunnen sågning.

En som inte lyckades så bra var musiktidningen Gaffas recensent Chris Lindahl. För att sticka ut i det högljudda kritikersorlet tog han i lite för mycket och konstaterade att Takidas sångare Robert Pettersson ”låter som en person med Downs syndrom”. Lindahl har in i det sista försvarat sin formulering, även om den fick honom polisanmäld.
Men det är inte alltid fel att ta i rejält, vilket BBC-legendaren Terry Wogan är ett bra exempel på. Under finalen av schlager-EM 2003 i Riga i Lettland plågades publiken från första sekund av den svårt övertända programledarduon Renars Kaupers och Marie N. Genom oavbrutet skrikande, tjoande och woooande gjorde paret en redan från början undermålig tv-sändning ännu mer svåruthärdlig.
Mellan två låtar skuttade Kaupers upp på scenen och klämde i med ett extra falsettartat ”DO YOU WANT SOME MORE MUSIC?”
Wogan, som i vanlig ordning kommenterade sändningen för BBC, konstaterade lakoniskt för sina miljoner lyssnare: ”No, we want to take you outside and shoot you”.
De orden räddade hela kvällen för många tv-tittare och kommer att leva för alltid.

Vilket för mig tillbaka till den åländska vallåten. Av hänsyn till de inblandade tänker jag inte säga vilket parti det var. Jag tänker inte ens säga exakt vad jag tycker om texter eller sånginsatser.
Istället vill jag citera Verner von Heidenstam, som en gång skrev orden ”Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge” – det är bättre att försöka och misslyckas, än att inte försöka alls.
von Heidenstam hade uppenbarligen aldrig hört åländsk valmusik.