DELA
© Nya Åland

Bättre utan hund

Jag måste beundra alla hundägare för deras lojalitet mot sina fyrbenta vänner.

Jag är pälsdjursallergiker och det gör att jag fått några alldeles särskilda perspektiv på förhållandet mellan husse eller matte och ”den lilla rackartussen”.

Vet ni vad som händer i 99 procent av de fall där jag måste säga att jag är allergiker och inte vill komma in i deras hem, eller klappa deras hund? Jo, de säger att just deras hund tillhör en ras som inte är så farlig för allergiker. Jag ljuger inte. NITTIONIO PROCENT säger nästan ordagrant just detta. En del säger det med övertygelse och som om det vore vetenskapliga fakta, andra säger det lite mer i förbifarten, som att de liksom ”har hört” att just deras hundras inte ska vara så farlig för bla, bla, bla…

Nu har det blivit så fånigt att jag nästan inte kan hålla mig för skratt. Förr var jag lite rädd för att säga att jag är allergiker, för jag ville inte vara till besvär. Nu säger jag det gärna och med en spänd förväntan. Jag väntar på att den gången ska komma, när någon INTE säger det där om ”just deras ras”. Det händer så gott som aldrig. Jag kan faktiskt inte komma på en enda gång, när det inte har hänt, så den enstaka procenten jag har dragit av, är mest en sorts kompensation för mitt eventuellt risiga minne.

En annan jobbig grej är dammsugning. Om jag nån gång måste besöka ett hundhem och de som bor där vet att jag är allergisk, så kan du ge dig fan på att jag i dörren möts av orden: ”Hej, välkommen! Vi har just dammsugit just för din skull!” De säger det glatt, nästan med tungan hängande ute, precis som deras hund gör när den väntar på belöningen för att väl utförd kommando. Jo, tack så mycket! Det ska bli jättemysigt att stiga in i ert hem där dammsugaren just har virvlat upp alla partiklar som gör mig sjuk, så att de nu finns i precis HELA den luftvolym jag ska andas in.

Jag tycker det är lite synd att hundägare jag möter blir så uppenbart provocerade av att jag säger att jag är allergiker. Det är ju inte så att jag hatar vare sig dom eller deras djur. Jag blir bara sjuk av dem. Det är inte så mycket att göra åt det. Visst finns det piller – vilket många är snabba med att påpeka – men jag tar inte såna piller eftersom dessa gör mig trött och grinig. Visst är det trist att behöva tacka nej till inbjudningar till folks hem, men det funkar inte att tacka ja, ta ett piller och sen komma dit och sitta och vara trött och sur. Det är liksom inget bra alternativ. Jag får helt enkelt avstå, eller komma på besök under den halvan av året när man kan sitta utomhus.

Men om nu hundärgarna blir provocerade, så är det ingenting emot vad själva hundarna blir. Inte mindre än fyra gånger i mitt liv har jag blivit helt oprovocerat påhoppad och biten av hundar. Två av gångerna så allvarligt att jag fått fara till sjukhus och ta stelkrampsspruta. Och det har ingen gång handlat om misskötta, raggiga mordhundar. Nej i alla fallen har det varit trevliga lurvtussar från familjen pudel, schäfer och collie, som har stått för angreppen. En gång var det till och med en sån där liten blötögd chihuaua som var så söt att man nästan måste börja grina. Med rosett bakom öronen och allting. Men vassa tänder hade den i alla fall!

Jag vet inte varför det blir så. Jag tycker inte att jag gör nåt särskilt. I många år var jag noga med att hälsa ordentligt på hundarna, eftersom deras ägare ofta sa att det var viktigt för att djuren skulle känna sig trygga med mig. Men efter att ha blivit biten tre gånger så slutade jag med det. Jag bryr mig helt enkelt om dem så lite jag kan och hälsar inte alls.

Så en dag för några år sen var jag promenad och mötte en granne med sin lilla fina familjehund i koppel. Jag gick rakt fram och hälsade glatt på grannen och hundfan for iväg och bet mig rakt i ljumsken. Grannen blev så överraskad att han inte hann hålla emot i kopplet. Så nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Jag vet ju att ni som har hundar älskar era små familjemedlemmar och det har jag full respekt för. Jag kan till och med njuta av att se kärleken spira så tydligt mellan er. Men jag gör det helst på avstånd.

Nicklas Lantz

Fotnot: Rubriken är lånad från Allan Edwalls dramat, fritt efter Kafkas novell ”Blumfeld – en gammal ungkarl