DELA
© Nya Åland

Riksdagens två officiella språk

I torsdags besökte Sveriges riksdags talman Urban Ahlin Finlands riksdag och talman Maria Lohela. Med i delegationen från Sverige var också Sveriges riksdags utrikesutskott som tillsammans med Finlands riksdags utrikesutskott ordande en gemensam rundbabordsdiskussion i samarbete med bland annat utrikesministeriet och Hanaholmen – kulturcentrum för Sverige och Finland. Då Svenska riksdagsgruppens medlem i utrikesutskottet Stefan Wallin fick programmet för diskussionen förundrades han över att språket för diskussionen skulle var engelska. Med representanter från Sverige brukar man alltid tala riksdagens andra officiella språk, och det är inte engelska.

Från talmanskansliets sida meddelade man att talmannen beslutat att språket skulle vara engelska (eftersom alla inte förstod svenska). Men i sådana fall brukar protokollet vara att ordna simultantolkning. För ett par veckor sedan var jag med om ett möte med Europaparlamentets transportutskott där det ordnades simultantolkning mellan engelska och finska eftersom alla inte talar en perfekt engelska. Därför är det lite tragikomiskt att man bara ett par veckor senare väljer att ordna en diskussion enbart på engelska – med svenskspråkiga.

Hanaholmen – kulturcentrum för Sverige och Finland lär till och med ha erbjudit sig att organiserat – och betalat för simultantolkningen, trots att riksdagen ju har egna tolkar. Men, det tackade man nej till eftersom det här nu handlade om politik – inte om vad som praktiskt var mest lämpligt. Det är sorgligt om politiken också börjar ta överhanden från arbetsordningar och protokoll.

Hittills har den sannfinländska talmannen Maria Lohela skött sitt ämbete på ett oklanderligt sätt. Hon har till och med tagit svenskatimmar och då hon besökt Svenska riksdagsgruppen har hon alltid börjat på svenska.

Men, Sveriges utrikesutskotts besök och mötet med den svenska kollegan var så formellt att det enkelt kunde exploateras för politiska ändamål och manifestera att det är nya tider som gäller. Man ville visa att det officiella Finland nu blivit mer finskt och att bad english föredras framom det andra officiella.

Det här höjde naturligtvis på ögonbryn och väckte starka reaktioner av flera riksdagsledamöter. SFP:s förra partiordförande Stefan Wallin och Vänsterförbundets ordförande Paavo Arhinmäki vägrade att följa direktivet och talade i stället svenska. Exakt samma markeringar brukar jag göra då jag deltar i inofficiella möten med svenskar. För de officiella möten med Sveriges riksdag som jag själv har deltagit i har alltid gått på svenska.

Det är ledsamt att se att det officiella Finland på flera sätt allt mer bara vänder sig inåt. Finland är inte ensamt om att göra det i dagens Europa, men det är likväl ledsamt. I synnerhet eftersom jag själv representerar det officiella Finland i riksdagen.

Hela Europa skriker idag efter ledarskap och statsmannaaktighet. Finland kunde här med sin historia på många sätt vara ett land som visar vägen. Att ha rest sig ur askan från Sovjets anfall och återuppbyggt landet med visionen om jämlikhet och att bli en del av den nordiska välfärdsstaten. Med ödmjukhet, de två nationalspråken som bas och en positiv diskriminering av minoriteter skulle vi kunna lägga grunden för ett sådant värdebaserat ledarskap som Europa nu, mer än på länge, skulle behöva.

Ett öppet sinne, förankringen i Norden och den goda utbildningen skulle kunna leda Finland till nya exportframgångar. Det skulle kunna vara kärnan i en ny finländsk vision där vi sätter samarbete och vidsynthet framom att förblindas av populism, inåtvändhet och historielöshet. Men om visionen bara är att Finland ska bli mer finskt är jag alldeles säker på att vi i framtiden kommer vara ett fattigare land – både kulturellt och ekonomiskt. Det är inte vägen jag skulle välja.

Mats Löfström