Omogen syn på integration
Det är en sorglig debatt som förs om invandringen på Åland denna vårvinter. Plötsligt rämnar fasaden och bilden av ålänningen som gästfri och tolerant får sig en rejäl törn när brunrockarna kliver fram på estraden och introducerar revirtänkande och rastillhörighet som nya argument i diskussionen. Är det verkligen så här vi vill bli sedda av omvärlden?
När man läser alla dessa kommentarer av mer eller mindre fientlig karaktär, ofta på lokaltidningarnas internetsidor och givetvis under signatur, slås man av vilken självgodhet mörkermännen besitter. Även om man ska ha klart för sig att denna kategori befinner sig i minoritet och på inget sätt kan sägas representera massan, får deras ständiga inbrytning den obehagliga effekten att lögnerna riskerar bli var mans sanning.
I det här gänget finnas en utbredd uppfattning om att de som flytt sitt hemland och fått en fristad på Åland ska känna sig evigt tacksamma för detta, för att vi tog emot dem. Även materiella ting förefaller väsentliga i sammanhanget, det får inte sticka ut eller vara för nytt om ägaren är en flykting. Helst ska det bottenlösa armodet manifesteras från morgon till kväll för att valda delar av befolkningen ska känna sig nöjda.
Öborna, inte alla men en del, har en omogen syn på integration, jag påstår det! Det må smärta för vissa att höra att vi omöjligen kan ställa högre krav på flyktingarna än på oss själva! Den i sanningens namn märkliga inställningen att denna befolkningsgrupp ska lalla runt i samhället med tacksamhetens flin i ansiktet och vara Guds bästa barn i alla lägen är fullständigt horribel, den som påyrkar detta utövar ett indirekt förtryck och har missat vad äkta generositet vill säga. Att komma till Åland kan rimligen inte innebära att man därmed är tvungen att överge allt det egna, det som var viktigt och har färgat ens tidigare liv.
Även hos oss måste det va ra okej att föredra att fira exempelvis Eid Al-Fitr, en högtid som avslutar den muslimska fastemånaden, framom våra åländska traditioner om man känner så. Eller prata persiska eller thailändska på krogen med sina vänner om man finner detta bekvämast. Det vi som lokalbefolkning kan göra är att visa på vad som är värdefullt för oss, men avgörandet och det egna agerandet ligger helt i betraktarens händer. Och så måste det få vara, vill man inte integrera sig socialt eller kulturellt är det ens eget val och man blir inte mindre ålänning för det!
På mitt Åland är man välkommen oavsett etnicitet eller härkomst. Jag ser invandrarna som vår kanske största resurs och hoppas fler kommuner väljer att öppna dörren, lidandet ute i världen är gigantiskt och även vi bör ta del av det kollektiva ansvaret. Och till er som redan anlänt, vad kul att ni är här! Var stolta över ert ursprung och visa gärna upp det, mångfald behöver vi mer av i dagar som dessa.
Magnus Mobrandt
