Färre kommuner – högre kvalitet
I ett bemötande förklarar Monica Häggblom att Eckerö kommun har tillräckligt med klienter med behov av specialomsorg under 18 år som genom någon form av förflyttning av Eckerö kommun till Mariehamn skulle förbättra Eckerös kommun. Det är bra att Häggblom inte vill diskutera mera i de banorna. Min utgångspunkt har hela tiden varit att personer med funktionshinder inte får utgöra brickor i den politiska diskussionen om Ålands framtida kommunstruktur och finansieringen av kommunernas serviceproduktion.
I stället måste vi utgå från en principdiskussion om vilka uppgifter kommunerna skall ha och hur uppgifterna skall finansieras. De som önskar hålla kvar nuvarande kommunindelning föreslår att en hel del av dagens kommunala uppdrag skall föras över till landskapet eller så skall man intensifiera det kommunala samarbetet.
Det senare förslaget om utökat samarbete resulterar ofta i ytterligare kostnader för administration av klumpiga kommunalförbund. En annan modell är att staden tar på sig att sköta ett uppdrag till exempel Medis och sedan skall övriga kommuner betala sin andel. I sådana organisationer sätts den kommunala demokratin på undantag för de betalande kommunerna.
Förslagen att föra över kommunala uppgifter på landskapet är många. Avfallshanteringen, medis, specialomsorgen, missbrukarvården är några förslag som förts fram i debatten. Orsaken till att man önskar föra över vissa uppdrag till landskapet är dels ekonomiska och dels en fråga om kompetens.
Små kommuner har inte möjlighet att anställa kompetent personal för att klara av alla kommunens uppdrag. Endast Mariehamn kan idag sägas vara något så när självförsörjande i fråga om kompetens.
De ekonomiska motiven är uppenbara. De små kommunernas skatteintäkter räcker inte till. Allt fler kommuner är beroende av landskapets andelar för att kunna bedriva sina verksamheter. Det finns kommuner som till och med har mindre intäkter i form av skatter än landskapsandelar. All ekonomisk verksamhet som inte bär sig kräver att man utökar intäkterna genom större enheter och minskar på kostnaderna samtidigt. Så är fallet också med kommuner och regioner. Behovet av reformer är inget specifikt för Åland.
I Sverige diskuterar man att minska antalet landsting från 21 till under tio. På Grönland strävar man till att minska antalet kommuner från 18 till fyra. Överallt är processen lika svår. Brist på kunskap om förändringarnas följder och förutsättningar skapar oro och protester.
De åsiktspejlingar socialdemokraterna genomfört ger vid handen att ett klart flertal tror att det är nödvändigt att minska antalet kommuner på Åland från 16 till tre eller fem.
Den skräckpropaganda som många sprider går ut på att stora stygga Mariehamn skall bestämma allt och att alla små skolor och all lokal service försvinner. Ser man till resultaten av de kommunreformer som gjorts i Norden så tar sig utvecklingen en annan riktning än skräckpropagandisterna siar om. Man talar om en så kallad hävstångsmekanism ( Finlands kommuntidning 6/2006). Hävstångsmekanismen innebär att nivån på service och förvaltning i den nya kommunen definieras enligt den kommun som har den bäst utbyggda servicen eller lönenivån.
I Danmark har man nyss genomfört en omfattande kommunreform som innebar att antalet kommuner minskade från 271 till 98. Danskarna har noterat en dynamisk utveckling inom de nya kommunerna som kan kalla småstatssyndromet.
En kommunreform på Åland skulle därför inte bara vara en kvantitativ utan också kvalitativ reform, där den regionala balansen skulle förbättras och balansen mellan landskapet om kommunerna bli mera intressant. Att skapa en lokal och regional struktur på Åland som ökar dynamiken i lokalsamhället och bättre passar in på EU-strukturerna är viktigt för Åland. Det behövs visioner och kunskaper för att våga ta det nödvändiga steget mot en framtida hållbar kommunindelning på Åland.
Barbro Sundback
