Ett varningens ord
Som före detta mejerianställd i 26 år med ansvar för mjölkanskaffning och producentkontakter kan jag inte avhålla mig från att delta i debatten om mjölkproducenternas och jordbrukets villkor, också om mycket redan har sagts. Så mycket lärde jag mig under arbetets gång, att steget för att lämna mjölkproduktionen som en tung och föga lönande näringsgren ofta låg väldigt nära till hands för många producenter. Vi fick verkligen göra allt som stod i vår makt för att bromsa avgången i Nyland-Södra Tavastland. Lönsamheten för mjölkbönderna blev verkligen inte bättre i och med vårt inträde i EU, det medförde bara en massa byrokrati och pappersarbete för bönderna för att på något sätt kvarhålla något av lönsamheten. Ingen gladde sig åt att leva till stor del på stödpengar.
Vad har då detta för relevans för dagens situation på Åland? Jo, det jag ville säga är, att det är synnerligen riskabelt att tumma på lönsamheten och arbetsvillkoren för mjölkproducenterna. Lönsamheten är det som främst drabbar gårdar med stora besättningar, där man ofta har investerat stora summor och skulderna tynger. (Vi läste nyligen om en sådan gård i Hammarland!) Arbetsvillkoren å sin sida är det som mest påverkar de mindre producenterna med orimligt långa och obekväma arbetspass, ofta i äldre obekväma ladugårdar. För dem är frågan om avbytare absolut avgörande.
Om Landskapsregeringen med sin näringsminister som fanbärare (sic! Bär på Fan?) faktiskt siktar på att försämra villkoren för mjölkbönderna till en nivå som är sämre än t.ex. den på fastlandet, så tar man på sig ett stort ansvar när det gäller det lokala mejeriföretaget – ett företag som förtjänar stor aktning i en f.d. mejerists ögon. Jag hade i mitt arbete nära kontakt med ett tiotal samarbetsmejerier runt om i Finland och det var inget av dem som upprätthöll en så blomstrande och omfångsrik produktion som ÅCA. Risken är alltså att de stora producenterna, som man ju räknar med i framtiden, men som balanserar på lönsamhetens rand, kan komma att kasta in handduken. Åtminstone äventyras de storstilat planerade nyinvesteringarna. De mindre producenterna, ofta i övre medelåldern, står också de för en hel del av mejeriets mjölkinvägning (tyvärr saknar jag statistik) och försämras deras villkor ex. genom indraget stöd för avbytare kan detta vara droppen …
Tänk alltså på att ett av de få landbaserade företagen på Åland som verkligen producerar en inkomst baserad på reella produkter till landskapet, med en årsomsättning på nära 15 milj. euro och en ansenlig försäljning utanför landskapet, är i fara! Detta är inget löst prat utan kalla fakta. Det mejeriföretag som var min arbetsgivare hade en omsättning på 105 milj. euro, men såg sig tvunget att ingå fusion med en konkurrent för att klara den knivskarpa konkurrensen efter att mjölkinvägningen hade nedgått från 51 milj. liter (1960) till 21 milj. liter (1987).
Och tänk på de mänskliga aspekterna – en äldre f.d. mjölkbonde har inte så lätt att omplacera sig i annat arbete. Och tänk slutligen och kanske framför allt på miljön i det landskap som vi skall leva i och som skall erbjudas besökare och turister! Ett igenvuxet landskap utan betande djur är ingenting att se fram emot! Och härvid tänker jag inte enbart på mjölkkorna – också köttdjurens roll är viktig och inte heller för köttproducenterna lär näringen vara en dans på rosor.
Jan Snellman
agrolog, Geta
