DELA
© Nya Åland

Tom Eriksson lever för jakten

Tom ”Jeppe” Eriksson / 40 år

Namn: Tom Eriksson
Född: 19 augusti 1969 i Mariehamn
Bor: i Gölby
Yrke: lagermästare och egenföretagare
Familj: hustrun Panumas och vaktelhunden Mekong
Födelsedagen: firas på Furulundsgården den 5 september med inbjudna gäster.
Tom Eriksson är född i Mariehamn men uppvuxen i Vårdö Grundsunda. Han är utbildad kock från Hotell- och restaurangskolan och har jobbat på olika restauranger i Göteborg och mellan 1990 och 2003 som kock på Viking Line. Nu är han proviantlagermästare på Cinderella och driver Furulundsgården i Bomarsund tillsammans med sin fru.
Sedan 2006 är Tom gift med Panumas som kommer från Thailand.
– Jag åkte till Thailand 1998 första gången och fastnade direkt för stället. Thailändarna är ett otroligt vänligt och hjälpsamt folk. Vi åker dit varje vinter och hälsar på Panumas föräldrar som bor norr om Bangkok.
Panumas väntar barn i november och Tom ser fram emot att bli pappa.
– Jag var ungkarl ganska länge och det blev mycket nöjen och fest. Ett tag trodde jag väl att jag aldrig skulle bli pappa, men fel hade jag. Det känns jättespännande! Min syster fick barn i mars i år och jag har fått lite upplysningar och tips därifrån om småbarnsskötsel och allt sånt som hör till.

Tidigt jaktintresse

Toms jaktintresse uppstod tidigt. Som liten fick han följa med sin pappa och morfar ut på vårfågeljakten.
– Jag lärde mig allt från dem. När jag blev äldre och började jaga själv så brukade jag flytta ut till stugan och vara där nästan hela maj. När jag var som allra flitigast var jag ute med vettarna 23 gånger på en månad.
Tom började också intressera sig för harjakt, och senare jakt på rådjur och älg.
– Harjakten var större förr. Nu jagar jag det mesta och åker även över till fastlandet och Sverige på jaktresor. I Finland kan du fälla vitsvanshjort och älg och i Sverige har de gott om vildsvin. Jag har också varit till Ryssland på björnjakt.
Fällde du någon björn?
– Nej, tyvärr. Jag och min kompis lottade om vem som skulle få vilket jaktpass och jag drog nitlotten medan han fick björnen. På mitt pass kom det också ut en björn ur skogen, men jag väntade med att skjuta och strax därefter kom två små ungar ut. Det var tur att jag inte sköt där. Istället filmade jag björnen en lång stund med kameran jag hade med. Det var ju en upplevelse bara att få se djuret.
Toms nästa jaktresa går till Tjeckien år 2010. Där ska han jaga vildsvin, kronhjort och dovhjort. Men Tom menar att man egentligen inte behöver resa så mycket, eftersom vi har en så fin viltfauna här i Norden.
– Sverige och Finland har så gott som alla viltarter som finns i hela Europa. Man behöver inte åka så mycket längre då. De har lyckats bra med att ta hand om stammarna.
På köksgolvet ligger Wachtelhunden Mekong och vilar. Det är Toms egen jakthund som han skaffade år 2006. Mekong har fått pris på både jaktprover och utställningar.
– Det är en bra jakthund och en snäll familjehund. Tidigare lånade jag mycket hundar för jakten, taxar och labradorer exempelvis. Jag gillar hundar och det är riktigt fascinerande att se hur olika raser arbetar inom olika jaktområden.
Vad är det du gillar med att jaga?
– Det är ju både avkoppling och spänning. Alla jaktformer har sin charm men vildsvinsjakten är nog en favorit. Att sitta i månskenet i ett torn och vänta på dem är en svårslagen upplevelse. Jag har ännu inte varit med på drevjakt på vildsvin, men det står högt på listan och i höst blir det troligtvis en sån. Sen är ju det sociala umgänget en stor del i det hela – gemenskapen är riktigt fin i jaktkretsarna. Vi umgås även mycket privat och mellan jaktlagen.

Vill ha jägarförbund
Tom skulle gärna se att det bildades ett jägarförbund för hela Åland.
– Tillsammans skulle vi kunna åstadkomma mycket. Ett jägarförbund kunde arbeta aktivt med våra frågor, exempelvis att få tillbaka vårjakten. När det inte är jaktsäsong kunde man hålla kurser, föredrag och ordna resor. Det skulle jag verkligen vilja se. Man får väl ta tag i det själv om inte annat.
Vad säger du om den kritik som bland annat djurrättsaktivister riktar mot jakt och jägare?
– Det förs ju mycket diskussioner om mat och vad vi äter nu för tiden. Massproducerad industrimat som är full med tillsatsämnen blir vanligare och vanligare. Vi får i oss otroliga mängder kemikalier och tillsatser genom all den maten. I Norden fungerar visserligen saker som transport och uppfödning av djur någorlunda bra men i resten av världen är det riktigt dåligt. Djuren pinas ofta i trånga burar och sprutas fulla med ämnen – allt för att vi ska få billig mat. Nå, då måste det ju vara etiskt rätt att jag istället skjuter ett djur som är uppvuxet i det vilda och fria. Ett djur som har levt i skogen och mått bra och sedan möter en snabb och smärtfri död och ger oss friskt, rent och nyttigt kött.

Värnar om djur och natur
Tom påpekar också att jägarna kanske är de som har störst intresse av alla att se till att viltstammarna mår bra.
– Vi värnar ju om naturen och vill ha så livskraftiga stammar som möjligt. Vi bygger fågelholkar, matar rådjur på vintern och håller efter rovvilt som mårdhundar och rävar.
När vår diskussion kommer in på vårfågeljakten märks det att Tom är besviken på hur saker och ting sköttes när den blev förbjuden.
– Det känns som att landskapsregeringen slarvade bort vårfågeljakten. Jag tror att om de verkligen hade velat ha kvar den och kämpat för det så hade vi fått behålla den. Sen blir ju irritationen extra stor när det är folk i Bryssel som bestämmer över vad vi ska få jaga här på Åland. Jag tycker att det är bättre att äta en nykokt guding än att fara och köpa en broiler från andra sidan Atlanten där kycklingen varit instängd och pinats i allt för små burar.
Tom har fört statistik på fåglarna sedan han började jaga på åttiotalet.
– Sedan jag började föra statistik har det skett en sakta ökning av fåglar. När folk tycker att beståndet minskar beror det snarare på att tillgången på mat fört fåglarna någon annanstans.
Tom berättar människor ibland inte förstår eller tar illa vid när jägare poserar på bilder med djuren man fällt. Det är synd, tycker han.
– Det är ju samma känsla man får när man fällt ett byte som när man sprungit ett maratonlopp. Det är ett svårt arbete och man får kämpa mycket för att fälla ett djur, varför skulle man inte få vara stolt över det?

AXEL KRONHOLM