Jag har ett projekt: Jag vill någorlunda regelbundet skriva något till mitt barn. När det fyller 18 år ska det få vad jag nu har totat ihop.
Jag skriver ”det”. Jag och barnets mamma har bestämt oss för att barnet inte ska finnas i någon offentlighet som det inte valt själv. Jag är lite extra noga nu då och avslöjar inte ens kön. Vi försökte tänka oss in i hur det skulle vara att vara tonåring och det visar sig att farsan publicerat 100 gulliga bilder på en. Den eventuella svekdebatten kan vi i alla fall undvika.
I alla fall. Jag sätter mig ibland ned med en anteckningsbok. Jag försöker att inte skriva för rafsigt. Min skrivstil är inte alltid så tydlig. Jag undrar om barnet kommer att kunna skriva skrivstil. Jag förstår att det kanske inte är så intressant i framtiden.
Jag skrev att jag hoppats kunna säga att både under ditt och mitt liv har vi levt i fred i Europa. Det kan jag inte. Det är kanske det värsta jag skrivit.
Varför gör jag det här? Jag tror att jag är otålig. Jag tycker att vi har så mycket att prata om redan nu. Jag vill också att mitt barn ska förstå något om hur det var när det var litet. Kanske barnaåren blir lite mindre gåtfulla.
Kanske har jag också mer självcentrerade syften. Jag vill försöka skriva något om min tid, innan jag blir alldeles för gammal. Det är nu jag ska få något gjort. Min bästa tid ska vara nu. Jag är i mina bästa år, och så vidare. Åtminstone kan jag försöka övertyga mig själv om det. Min samtid lyckas inte alltid övertala mig om att det är nu det är som bäst. Be om ursäkt för sådant jag grubblar över och tycker är mindre bra sidor av mig som förälder är frestande. Det ska jag inte göra. Behöver vi prata om något ska vi istället göra det.
När jag skriver till mitt barn får jag också chansen att tänka på vad det är jag lämnar efter mig. Att gilla att skriva är ju tacksamt för sådant. Ord bevaras ganska lätt, till exempel i anteckningsböcker. Antagligen samlar de här anteckningsböckerna damm i en flyttkartong om inte så länge. Det är helt i sin ordning.
