Som barn – när jag sent omsider lärt mig läsa – var jag en riktig läslus. Jag slukade allt om Fem-gänget, Tvillingarna, Kitty och diverse hästtjejer och fortsatte sedan med mammas alla romaner.
Som vuxen har läsningen gått i perioder, men blivit något som ligger på undantag. Det är riktigt ledsamt, för jag älskar ju att slukas av bokstävernas värld. Orsaken är att det är svårt att låta böckerna få ta plats i vardagen. Läser jag en bra bok kan jag inte göra något annat och det är svårt att kombinera med förväntningen att jag ska infinna mig på jobbet bestämda tider. Dessutom gör det så ofantligt ont att ryckas upp ur den litterära världen. Jag fäster mig vid personerna i en riktigt bra bok och lider sedan av svår separationsångest när jag når den sista sidan. Det har bara blivit värre med åren.
Jag har försökt lösa det med att bara läsa lagom bra litteratur (den politiskt korrekta omskrivningen för dåliga böcker), men det har fungerat så där. Dåliga böcker ger inte samma kick som bra.
Jag delar redaktionshörn med litteraturforskaren Tomi Riitamaa, som följt mina mödor med bra kontra dålig litteratur genom åren lika skeptiskt som nyfiket.
Nyligen kom han med en kasse fynd från Emmaus. Det han var mest nöjd med var en samlingsvolym med finlandssvensk poesi. Sexton band med allt från Runeberg till Tua Forsström. Jag plockade ut den som låg mig närmast hjärtat – Lars Huldén så klart – och ramlade rakt ner bland ladorna på den österbottniska åkern. Jag kände mig genast hemma! På nästa sida blev jag hänförd av hur maskarna ropar på Lars Huldén och bjöd kollegorna på högläsning (ni slipper den delen!).
”Jag kanske ska börja läsa lyrik?!” ropar jag ut. Det är ju den ultimata lösningen – kort och intensivt, men ändå litteratur. Jag hinner inte bygga upp en nära relation som alltid slutar med svår ångest. Lyrik går att läsa utan att behöva ringa jobbet och sjukskriva sig.
Till sist ett tips till er som varken vill läsa om maskar eller lador. Den åländska poeten och fiskaren Karl-Erik Bergmans diktbok ”Och havet var hårt” lär hålla samma nivå som min husgud Huldén, men vara mer lämpad för åländska läsare.
