SÖK
MENY
Härom veckan diskuterade Nyans lunchbord de där orden som aldrig verkar sägas i finlandssvenska familjer, och sällan i åländska: förlåt och jag älskar dig.
Jag satte mig ner lite senare än kollegorna som redan var inne i diskussionen och fick genast frågan om vi sa att vi älskar varandra i min familj när jag växte upp. Gud nej, var min spontana reaktion.
Däremot har vi varit bra på att säga förlåt. Eller, mina föräldrar är bra på det i alla fall.
Protester hördes från de med rötter i Österbotten. Där säger man minsann varken förlåt eller uttrycker sin kärlek som om det vore gratis.
Det här är något som har förundrat min sambo åtminstone så länge han har varit min sambo. I en normal familj säger man att man älskar varandra, menar han. I en svensk familj säger man det, i en åländsk familj visar man det i handling, invänder jag.
Orden betyder mer när man säger dem mer sällan, anser jag. Sambon hävdar att de måste sägas i alla fall någon gång för att kunna betyda något.
En kompis till mig funderar på samma sak, berättar hon när jag frågar henne efter att jag tänkt på jobbets lunchdiskussion. På hennes sida av familjen säger man det när man menar det, och i hennes mans familj slänger man sina ”älskar dig” (utan ens ett ”jag” framför) omkring sig som ett ”hej så länge”.
Nä, orden ska sägas sällan, annars går det inflation i dem, instämmer hon.
Vid tiden för förra årets julklappshopping tillsammans med min lillebror, egentligen den enda tradition vi har på tumanhand, hade jag och sambon precis haft en av våra diskussioner om hur kärlek ska uttryckas, och jag tänkte att det kanske inte är för sent för oss yngre i familjen att åtminstone prova en ny vana.
Sagt och gjort.
Varje år åker jag och min bror runt tillsammans och köper julklappar till våra föräldrar. Det är en mysig stund för att klura på presenter tillsammans, och samtidigt få lite egentid i bilen för att prata ostört.
Så när min bror släppte av mig efter shoppingrundan (det är han som kör när vi två är ute på vägen tillsammans eftersom jag, påstås det, ”kör som en tant – i en tantbil”) och han sa hejdå som vanligt svarade jag ”tack för idag, jag älskar dig”. Han nickade kort med ansiktet ner i telefonen och körde därefter hem.
Ingen succé från början, med andra ord. Sedan dess har jag satt i system att säga det varje gång det är dags att säga hejdå när vi umgås bara vi två. Främst har det resulterat i skeptiska blickar och obekväma halvleenden.
Men ett år senare tycker jag mig ana små framsteg – senast jag berättade för min bror att jag älskar honom fick jag till och med ett verbalt svar.
”Yes, vi hörs.”
