Jag har ingen jätteomfattande kunskap om fåglar, men som uppvuxen på landet förväntas man ha lite koll på vad som är vad. Skrakar, ejdrar, knipor. Att kråka, korp och kaja inte är samma gråsvarta fågel. Ganska basic grejer som jag tänker att ålänningar känner till. Men att hålla reda på måsar och trutar verkar inte vara så noga för många.
Det finns saker som man stör sig på fastän man vet hur onödigt det är. För mig är det när någon utbrister ”vilken enorm mås det sitter där” eller ”måsarna måste äta gott här, de är så stora” och jag trött får vända mig om för att bekräfta att min vän gjort ett oförlåtligt misstag. Kan jag ha överseende med det och skratta med? Tyvärr inte. Det är lite som när någon påstår att Disneys Bambi skulle vara ett rådjur – det bara skär i öronen. ”Det är en trut”, måste jag tvångsmässigt inflika.
Men så händer det att min vän naturokännaren börjar hugga tillbaka. Hävda att det visst är en kraftigt genmuterad fiskmås som sitter framför oss. Och jag måste försöka stå på mig med diverse argument i vad som utvecklas till en häftig debatt. Som att den enorma röda fläcken på undersidan av näbben inte skulle vara bevis nog för att jag har rätt.
Kanske kommer mångas okunskap från att de, förutom att inte ha fått förklarat för sig hur det ligger till, framförallt inte tycker om måsfåglar. De beskrivs som en ”luftens ohyra” och upplevs ofta som bara störande och otrevliga, vilket är synd. Alla fåglar har sin charm, också stadsinvaderande duvor och mås-trutar. De kan inte rå för att vi människor har skapat en ultimat levnadsmiljö i städerna, full av mat och fri från rovdjur. Att behöva löpa gatlopp mellan kravlande fågelungar och luftangrepp från skrämda fågelföräldrar på väg till jobbet är en tråkig, men självförvållad sidoeffekt av det.
Det är dags att visa lite kärlek åt fåglarna, de behöver det. Och lär er vad som är vad! En vacker dag när trut som mås tillåts en egen identitet kanske jag slipper agera besserwisser hela tiden.
