En gång var jag en GTA-flickvän

HEIDI HENDERSSON

DELA

Det fanns en tid när jag var en GTA-flickvän. Det är en sån som sitter i soffan och kollar på när partnern spelar. Jag var bara en sån när det var Grand theft Auto som vankades på skärmen. Jag vet inte vilken GTA i ordningen det var, det enda jag har koll på är att det tydligen är nummer 6 som kommit ut i veckan och som spelparalyserat halva världens befolkning.

När jag var GTA-tittare (absolut inte spelare) var jag runt 20 – experterna vet säkert vilken GTA som var aktuell just då. Det jag däremot kommer ihåg var att det var väldigt underhållande. Jag brukade sätta mig i soffan och bunkra upp med både middag och snacks för att tillbringa kvällen med våldsamma biljakter, fult språk, intriger och snygga bilar. Det tåls att säga att i denna ålder var Fast and the Furious-filmerna mina favoriter – så det kan ha bidragit till fascinationen.

Men det jag ofta förvånades över när jag under en intensiv period fick se spelet från början till slut var hur välgjort allting var. För någon som inte spelat något digitalt sedan det där konstiga minröj-spelet på den stationära datorn hemma i vardagsrummet (det där när man tryckte på gråa rutor tills allt exploderade) så var det fascinerande att se hur realistiskt allt kändes.

Tydligen ska denna nya GTA vara mer realistiskt än någonsin. The Guardians recensent kallar det ”den mest extraordinära, ohämmat detaljerade virtuella världen som vi hittills har sett”. Tydligen är det lika svårt att recensera spelet som att recensera staden Paris – det finns för många potentiella upplevelser.

Jag skulle gärna se det. Inte spela det alltså. Men se det. Så om någon vill ha en backseat-tittare med dåligt insatta tips (läs ”bara kör snabbare” eller ”kan vi stanna och titta på utsikten här?”) så anmäler jag mig frivillig.