Annika Orre skrev bok om bakgrunden till tidningskrisen på Åland
Vad var det egentligen som gjorde att Åland fick två dagstidningar? Den mångåriga och prisbelönade journalisten Annika Orre skildrar de dramatiska händelserna som ledde fram till den åländska tidningskrisen 1981 i sin pinfärska bok ”Journalisterna”.
Våren 1981 går tidningen Ålands unga redaktion ut i vild strejk. De gör det för att stötta tidningens chefredaktör Hasse Svensson, omtyckt bland journalisterna och läsarna, men omstridd och illa sedd av tidningsstyrelsen och ägarna, som fått sparken med omedelbar verkan. Men framför allt strejkar de i protest mot styrelsens försök att styra tidningens redaktionella innehåll. Strejken utgör kulmen på den så kallade tidningskrisen på Åland, som sedermera leder till att Nya Åland grundas, och att öriket därmed får två konkurrerande lokaltidningar.
Men vad är det som leder fram till den här tidningskrisen? Varför väljer styrelsen att sparka chefredaktören i ett läge då tidningen går lysande med en upplaga på 13 000 exemplar på 8 000 hushåll samtidigt som den är en stark maktfaktor i det åländska samhället?
Bakgrunden till konflikten som utlöser tidningskrisen visar sig vara mångårig och full av dramatiska händelser. Det är denna bakgrund och dessa händelser som skildras i den pinfärska romanen ”Journalisterna”.
Författare är Annika Orre, prisbelönt journalist som var med sedan starten och som hann jobba på Nya Åland i närmare 40 år innan hon gick i pension för ett par år sedan.
Hur kommer det sig att du började skriva om de här händelserna?
– Jag jobbade min sista arbetsdag den 20 november 2019. Under kaffet och avtackningen var det några yngre kollegor som undrade vad det egentligen var som hände när Nya Åland startade. De kände till historien i stora drag, att chefredaktören och redaktionen på tidningen Åland fick sparken, och att de därefter grundade Nya Åland. Men detaljerna visste de inget om för det är ingen som har sammanfattat berättelsen tidigare. Så då lovade jag på stående fot att skriva en bok, och det gjorde jag. Det blev mitt första pensionärsprojekt.
När löftet väl var avgett gick det snabbt. Vid årsskiftet 2019/2020 började hon samla in material och intervjua folk, och redan ett drygt år senare, i april 2021, var ett utkast färdigskrivet. På grund av pappersbrist och andra orsaker dröjde det emellertid ett tag innan boken kunde gå till tryck, och Orre fick möjlighet att bearbeta manuskriptet fram tills i höstas.
Det låter som att du hållit ett högt tempo, att projektet gick snabbt?
– Nä, det var inte lika högt tempo som när man jobbar på Nya Åland. Att samla in material och intervjua tog lång tid, men sedan skrev jag ganska snabbt. Det var första gången någonsin som jag prövade på att skriva något längre.
”Dokumentärroman”
”Journalisterna” är ingen traditionell historik, utan beskrivs i förordet som en ”dokumentärroman”. Alla namn är utbytta, men deras verkliga förlagor är lätt igenkännliga för de läsare som har någorlunda koll på den tidens ”kändisar” i det åländska samhället. Vet man inte vem som besatt vilken position går det ibland att lista ut det genom den lätt genomskinliga namn-maskeringen: Hasse Svensson har exempelvis fått namnet Svenne Hansson i boken.
Varför valde du att skriva i den här formen och maskera de verkliga personerna?
– Dels för att det inte handlar om något reportage där varje detalj är dubbelkollad och varje ord går att belägga. Jag har gett mig själv en viss konstnärlig frihet på det sättet. Men till allra största delen är händelserna verklighetsbaserade, därför finns exempelvis en källförteckning i slutet av boken.
– Att jag valde andra namn på personerna är också för att dagens unga läsare inte känner till de riktiga namnen ändå, så för dem spelar det ingen större roll.
Med sedan starten
Annika Orre kom till tidningen Åland sommaren 1980 för ett sommarvikariat, då hon nästan var klar med sin journalistutbildning vid Svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors. I utbildningen lyftes tidningen Åland fram som den piggaste och mest moderna av lokaltidningarna i Svenskfinland och den orädda journalistiken värderades högt.
Du hamnade rakt i elden då?
– Sommaren 1980 märkte man inte av någon eld, det fanns inga synliga konflikter på tidningen, åtminstone inte som en sommarvikarie skulle ha känt av. Det var högt i tak och roligt att jobba.
En bit in på det nya året förändrades förhållandena i grunden i det åländska medielandskapet. Nya Åland grundades alltså 1981, där Hasse Svensson och de sparkade journalisterna från tidningen Åland bildade redaktionen. Annika Orre, som absolut inte kunde tänka sig att ta anställning på den tidning som sparkade redaktionen, blev fast anställd på Nya Åland sommaren 1983.
– Men boken handlar mindre om Nya Åland än om tidningen Åland. Hasse Svensson kom in i slutet av 1950-talet, och ungefär där börjar berättelsen, och sen sträcker den sig fram till hösten 1981 när Nya Åland är några månader gammal.
Orsaken är, enligt Orre, att det skrivits flera historiker om Nya Åland, men inget om vad som egentligen föregick grundandet.
– Nästan ingen minns exempelvis att det fördes en stor strid på tidningen Åland redan 1977 mellan styrelsen och chefredaktören, fyra år innan allt slutligen kulminerade, och det skriver jag förstås om också.
Stor betydelse
Vad förväntar sig Annika Orre då för reaktioner på boken?
– Grundorsaken till att jag valde att skriva boken är att jag ville berätta så länge de flesta som var med fortfarande finns kvar. Boken är mitt tack till de journalister som stod upp för sin yrkesheder och för det fria ordet, och förstås till alla de tusentals ålänningar som kämpade för en ny tidning när den gamla svek.
– Det andra skälet är att berätta för den nya generationen journalister och läsare om det här stycket åländsk tidningshistoria som inte får falla i glömska. Det man inte kan föreställa sig i dag är vilken betydelse tidningen Åland hade i samhället då, när det inte fanns några sociala medier och inga andra lokala debattorgan. Därför blev det en sådan omåttligt stor uppståndelse när styrelsen gick ut så här hårt, något som väckte uppmärksamhet långt utanför Ålands gränser.
Tror du att boken också kan väcka ilska bland vissa?
– Det tror jag att den kan göra, det finns ett par saker som kan väcka irritation och möjligtvis också ilska. Men den är alltså inget opartiskt reportage, utan min och journalisternas berättelse om vad som hände.
Researchen och arbetet med boken har gett Annika Orre en hel del nya insikter och perspektiv på det som skedde, men vissa aspekter är fortfarande höljda i dunkel.
– Jag förstår fortfarande inte riktigt på djupet hur tidningsstyrelsen resonerade. Det känns så märkligt alltihop, även om jag kan se orsakerna. Det har slagit mig hur liten roll läsarnas åsikter spelade för styrelsen som dominerades helt av ägarfamiljen. Läsarna nämns nästan inte alls och de betraktas närmast som en fårskock som förväntades tugga i sig vilka förklaringar som helst.
Hur ser medieklimatet ut i dag här på Åland tycker du? Finns det några paralleller till den tiden som skildras i boken?
– Vad gäller ägarskapet i dag är det i princip samma ägare bakom båda tidningarna. Men det är inte så att ägare eller styrelse har något inflytande över det redaktionella innehållet. När det är så är det bra. Det är viktigt att redaktionerna alltid värnar sitt oberoende inte bara gentemot ägare och styrelse utan också i förhållande till annonsörer och andra parter. Det är bra att det finns två tidningar på Åland, det skapar konkurrens och gör så att båda är på tårna hela tiden. Det gynnas alla av.
Annika Orre menar att hennes bok går att läsa på flera sätt.
– Dels kan man läsa den som en nyckelroman, dels som en story om vad som kan hända när saker går riktigt fel, men där de ändå blir okej till slut. Den kan också användas i andra sammanhang, till exempel som kurslitteratur i journalist- och samhällsvetarutbildning.
Boken ”Journalisterna” finns att köpa på Nya Ålands redaktion och i bokhandeln.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
