Vi pekar finger när ondskan vinner
Det har gått fyra år sedan en blond norrman med kalla blå ögon mördade 77 människor i Oslo och på Utöya. Fyra år av sorg, av vrede, av debatt och av eftertanke.
Men vad har vi lärt oss? Förvånande och beklämmande lite.
När Anders Behring Breivik först sprängde en skåpbil i regeringskvarteret i Oslo och sedan begav sig ut på sin mordpromenad bland oskyldiga unga på Utöya och spred död och förtvivlan kring sig chockades en hel värld.
Frågorna var många. Hur kunde det ske? Varför såg ingen varningstecknen? Hur kunde denne unge man förvandlas till ett terrorismens monster och kliva över alla barriärer för att utföra sitt dåd?
Sedan dess har tiden gått. Vi har sett nya terrororganisationer bildas och mörda. Vi har sett en utveckling i vår del av världen där polariseringen och samhällsdebatten hårdnat. Vänster står tydligare mot höger. Extremhögern står tydligare mot extremvänstern.
Och våldet har ökat.
Bara några dagar före minnesdagen av dåden i Norge greps en svensk nynazist med en större mängd sprängmedel i sin ägo. Enligt polisen är det sannolikt att han ämnat använda dessa.
Hot och våld i samband med politiska manifestationer har blivit vanligare. Allt fler såväl politiker som tjänstemän och journalister hotas. Autonoma grupper i den politiska skalans ytterkanter har tagit för vana att ge sig på den andra sidans demonstrationer.
I mitten står vi som tror på demokratin, att det som våra folkvalda beslutar om ska gälla. Att lagar ska följas. Att det ska vara ordning och reda.
Det är på oss det ankommer att stå emot de som utmanar den samhällsstruktur och samhällsinriktning vi valt och vill ha.
Men gör vi ett bra jobb?
I debatten om höger- och vänsterextremism, som till exempel nu senast i fallet med Vårdös blivande kommundirektör, kantrar allt som oftast debatten till att handla allt mindre om sakfrågan. I stället blir det ett fingerpekande.
”Ja, Andreas Johansson var medlem i det högerextrema Nordisk Ungdom”, konstateras det. Men sedan kommer tillägget som ett brev på posten:
”Men Igge Holmberg har stött våldsbejakande vänsterorganisationer. Och Nils Torvalds, var inte han kommunist på 70-talet?”
Båda stämmer förvisso, men har det med den aktuella frågan att göra? Inte mycket.
I förlängningen blir det rent absurt, som när högerextrema försöker tona ned Hitlers brott med att peka på att Stalin dödade fler. Sällan har väl uttrycket ”grader i helvetet” varit med gångbart.
Varför måste ett ont jämföras med ett annat? Borde vi inte i stället besluta oss för att bekämpa all ondska, oavsett vilken skepnad den kommer i?
Sedan massakern i Norge har världen blivit farligare. IS har vuxit explosionsartat. Rysslands aggressivitet mot grannländerna har ökat. Nationalismen hotar dra sönder Europas främsta fredsprojekt någonsin, EU.
Under tiden ägnar vi allt för mycket tid åt att jämföra vem av två dumma som är dummast. Och frågan är om inte just det gör oss än dummare.
Fyra år efter massmordet i Norge har vi inte kommit längre i att ta hotet från extremismen på så stort allvar att en tidigare dömd nazist kunnat köpa på sig stora mängder dynamit utan att något larm ljudit.
Fyra år efter Utöya kan man inte vara säker på att en fredlig demonstration blir just fredlig, och inte urartar till ett storbråk med knivar och tillhyggen.
Fyra år efter tragedin står vi och pekar finger i stället för att stoppa det onda.
