Den osynliga vita makten
Få diskussioner är så laddade som den om
rasism. Bakom svårigheten att samtala om
problemet ligger dels ett antal missuppfattningar om dess ursprung – men dels också vita människors vägran att se verkligheten objektivt.
Protesterna och demonstrationerna i USA beskrivs alltför ofta som någon form av ”raskravaller” eller reaktioner på den klassiska typ av rasism som dömer efter hudfärg.
Att se saken på detta vis har blivit naturligt för såväl ljushyllta som mörkhyade, inte minst för amerikaner som blivit itutade att de är av olika sort. Varje gång de ska fylla i sina personuppgifter på en blankett finns ju där en ruta märkt ”ras”.
Det är som bekant dårfinkeri. Det finns inte olika människoraser. Vi är alla samma, enda sort var vi än bor eller hur vi än ser ut. Begreppet ras har en enda vetenskaplig definition: en art vars medlemmar kan få fertil avkomma. Där borde diskussionen ta slut.
Tyvärr är det istället där den börjar. På grund av ett amerikanskt tvillingtrauma efter två historiska katastrofer i paritet med Förintelsen – slaveriet och inbördeskriget – har människor av olika hudfärg formerat separata kulturer i USA, orienterade efter det artificiella och särskiljande begreppet ”ras”. De betraktar varandra med skuldkänslor respektive misstro och har exporterat sin konflikt till resten av världen, inbäddad i Amerikas politik, masskultur och ekonomiska system.
Förståelsen av denna speciella, infekterade situation borde vara större. Går man till andra länder, förslagsvis Europas kolonialmakter, där den bleka inhemska befolkningen så småningom fått tillskott av mörkare människor från de forna kolonierna, blir det tydligt att de motsättningar som råder i dessa länder idag mer har att göra med ekonomiska förhållanden än med hudfärgen.
Att den amerikanska rasismen är exceptionell gör den dock inte irrelevant för resten av världen. Den gemensamma nämnaren för USA:s och Europas rasism ju är makt – vit makt.
En uppmjukningsövning för den som har svårt att förstå detta: slaveriet.
Infångandet och försäljandet av mänskliga varelser, med den för hanteringen nödvändiga dehumaniseringen, är en extrem studie i maktutövning. Alla med så långt? Bra.
Vi fortsätter med kolonialismen. Anfallandet och erövrandet av andra människors hemländer, med den åtföljande systematiska utsugningen av deras naturtillgångar, måste nog också de flesta förstå handlar om hänsynslös övermakt.
Då återstår bara en sak att förstå: att långt efter att slaveriet och kolonialismen upphört, finns den där maktens strukturer kvar. I uttryck och attityder, i föreställningar och fördomar.
Det är självklart att de som en gång utövade makten är omedvetna om detta, på samma sätt som vi inte förstår hur lyckliga vi är som har hälsan, förrän vi blir sjuka.
Men de ”rasifierade”, alltså de som lever under de kvarlevande maktstrukturernas förtryck, vet att något fortfarande är sjukt i samhället. De löper ständigt risken att förfördelas, utan att de som fortfarande har fördel av den vita makten ens själva är medvetna om det.
Det vore välkommet om dessa enkla sanningar kunde sippra ner i alla vita människor. De ojämlika strukturerna skulle då på sikt blekna bort. Så att en vacker dag en skrämd politiker på Åland inte såg ”en smaklös masspsykos” och ”separatism” i berättigade protester mot hans och hans gelikars vita makt.
Utan i stället förstod att hans sort inte bär ”ett kollektivt ansvar för förtrycket”, men väl har en kollektiv möjlighet att göra slut på det.
