DELA
Naturen återhämtar sig snabbt när den lämnas i fred av människan. Här soluppgång fotograferad från rymden. Foto: ESA/Alexander Gerst - Wikimedia Commons

Vi kan om vi vill – frågan är: Vill vi?

Var det fladdermöss, myrkottar eller WHO? Vem ska vi skylla den senaste pandemin på? Och den som kommer sen?

Har vi kanske själva del i det hela?

Pandemier dyker upp då och då och kan vara förödande innan vetenskapen har fått fram ett stoppande vaccin. I spanska sjukan 1918–1920 dog minst 50 miljoner människor världen över. Då hade världen en befolkning på inemot 2 miljarder, i dag närmar vi oss 8 miljarder.

De som har varit med en tid minns asiaten, en influensa som på 1950-talet tog omkring 2 miljoner liv enligt Världshälsoorganisationen WHOs uppskattningar. Så kom Hongkongen som dödade kanske 1 miljon, Sars, fågelinfluensan, svininfluensan. För att inta tala om den vanliga säsonginfluensan – som ingen talar om, för den är så vanlig.

Gemensamt för de här sjukdomarna är att viruset kommer från djuren, oftast vilda djur. Coronaviruset finns hos fladdermöss, där det är helt ofarligt. Så kan det av till exexempel myggor ha förts över till myrkottar, som är ett förbjudet och eftertraktat byte i Kina. Och plötsligt är viruset inte längre ofarligt. Inte för oss.

En del säger att naturen slår tillbaka när mänskligheten drabbas som nu. Kan naturen det? Är naturen hämndlysten och vill utplåna oss? Är det inte tvärtom, vi som tränger oss på, förstör livsmiljöer och drar på oss otrevligheter.

Den prisbelönade vetenskapsjournalisten Sonia Shah ger i ett färskt nummer av Le Monde Diplomatique flera exempel på just detta. När vi skövlar skogar bildas vattensamlingar, som ökar förekomsten av myggor som är bra på att sprida Ebolavirus och malaria.

I nordöstra USA har skogen allt mer trängts bort av bosättning. Istället för opossum och andra ursprungliga arter som har hållit fästingstammen i schack har det flyttat in hjortdjur. Vi på Åland känner väl till sambandet rådjur – fästingar.

Det första fallet av borrelios noterades i USA 1975. Numera smittas ca 400 000 amerikaner varje år. Alla vill dock inte skylla på hjortdjuren. Det hävdas att landets militär använt borreliabärande fästingar i test av biologiska vapen. Det låter kanske inte så mycket bättre.

Vad är alternativet? Världens befolkning ökar. Den svenska professorn Hans Rosling visade åskådligt att jordens befolkning fortsätter öka upp till 11 miljarder. Sen vänder det. Men 11 miljarder ska kunna bo här, leva här, äta här. Det finns inte rum för så mycket natur som förr. Eller?

Alternativet kan inte vara att vi flyttar till en annan planet när den här är förstörd, åtminstone inte under en överskådlig framtid.

Ett alternativ är att fortsätta som nu, ta över allt mer av den vilda naturen och en dag drabbas av en pandemi som löser problemet genom att ta livet av ett par miljarder. Ett radikalt alternativ, som få lär nämna som en realistisk lösning.

Så vad återstår?

Det finns mat. Det finns rätt gott om mat, men vi fördelar den illa. Någon har räknat ut att vi är 10 miljarder år 2040 och då behöver vi 50 procent mer mat än i dag. Den matematiken haltar. 800 miljoner svälter i dag, men det är inte av brist på mat i världen utan för att de inte har råd att köpa den. Är det bra? Kan man göra någonting åt det?

Klart vi kan. Frågan är om vi vill. Vad man kan hoppas på av den här pandemin är att fler tänker på vad vi sysslar med här, vad vi vill åstadkomma eller vad vi vill undvika att ställa till med.

Som ett exempel, vi kan ställa till med krig och driva miljoner människor i misär och på flykt, men vi kan inte sätta stopp för öknarnas utbredning så fler kunde odla sin mat. För vi vill det ena, men inte det andra. Vi.

Vi vet också att jorden klarar sig bra utan oss. Naturen återhämtar sig förvånansvärt snabbt när vi är ur vägen (läs fredagens ledare av Johan Orre). Så om vi jobbar för naturen, för miljön, så är det inte naturen och miljön vi räddar, det är oss själva.

Låter det pompöst? Ibland är det skönt att inte längre vara ung och ha allt detta framför sig.