Vem bryr sig om riksdagsvalet?
Med sju veckor kvar till riksdagsvalet har flera av de åländska partierna ännu inte bestämt sig för huruvida de vill ställa upp en kandidat. Resten, med undantag av Moderaterna, backar upp Löfström.
Den politiska likgiltigheten är förbluffande.
I riksdagsvalet 2015 ställde sju åländska kandidater upp, fördelade på två listor. Mats Löfström vann valet med 42,8 procent av rösterna och utsågs till Ålands riksdagsledamot. Han har skött sitt värv väl, så till den grad att konkurrenterna nu lyser med sin frånvaro. Eller hur ska man tolka det svala intresset för riksdagsvalet 2019?
Centern beslutade i ett tidigt skede att inte nominera någon inför årets val och stöder Löfström. Även Ålands Framtid backar Löfström (som ju ställde upp som Center-kandidat 2015) och ger därmed upp tillfället att föra fram en egen kandidat, såsom de också gjorde 2015. Visst, ordförande Pia Eriksson ger Löfström fortsatt förtroende, men ger ÅF-väljarna honom förtroende? Som det ser ut nu har de inget val.
Liberalernas ordförande Katrin Sjögren konstaterar att de återkommer ”efter semestern” med besked och Socialdemokraterna ”diskuterar olika möjligheter”. Sju veckor före val har två regeringspartier alltså inte kommit längre än diskussionsstadiet. Med tanke på den senaste tidens turbulens i Åland–Finland-frågor, den förhalade självstyrelserevisionen samt tvisterna om det nya ekonomiska systemet, så torde ju regeringspartierna vara lite mer engagerade i valet av Ålands representant i rikets riksdag.
Moderat Samling aviserade sin kandidat, Johan Ehn, redan i slutet av november och Stephan Toivonen från Åländsk demokrati säger att ”planen är att föra fram ett eget alternativ”.
Obunden Samlings ordförande Bert Häggblom säger att det inte är aktuellt att föra fram en egen kandidat och att deras väljare ”röstar på den de tycker är mest lämpad”. Som det ser ut nu skulle alltså valet ligga mellan Löfström, Johan Ehn (M) och en ännu icke namngiven ÅLD-kandidat.
Valet hålls söndagen den 14 april och kandidatlistorna ska lämnas in den 5 mars, alltså om en dryg vecka. Från sju kandidater 2015 ser det alltså ut att bli tre åländska kandidater i kampen om den enda politiska posten Åland har till sitt förfogande i riket.
Det är en oroväckande nonchalans som skönjs bland de åländska partierna. När Nyan pejlade läget i början av december så sade bland annat Sjögren att ”något problem att få ihop kandidater blir det nog inte” och Socialdemokraterna hoppades kunna ge besked efter årsskiftet.
På finska sidan är valkampanjerna redan i full fart.
Löfström säger att hans utgångspunkt är att fortsätta som riksdagsledamot med ett så starkt mandat som möjligt. Man får anta att han vill utsättas för konkurrens.
Valdeltagandet på Åland i riksdagsval 2015 var 58 procent, vilket var 7 procentenheter högre än 2011. Men vad sporrar väljarna att gå och rösta i år om partierna ger signaler om att ledamoten redan i princip är vald? Risken är att deltagandet sjunker under 50-sträcket.
Valkampanjen på Åland 2015 var livlig och debattrik. Frågor stöttes och blöttes och samhällsdebatten gynnades av de många rösterna. Valvakan blev en rysare, där Löfström vann över Elisabeth Nauclér med blott 5,2 procentenheter. I år ser det ut att bli tämligen svalt på valrysarfronten.
Partierna vinner synlighet på att nominera en egen riksdagskandidat, men också Löfström gynnas av en lång och bred lista (eller två). Det skulle även ge signaler till Finland om att ålänningarna är engagerade i att få sin röst hörd. Men främst av alla skulle väljaren vinna, som då både får incitament att gå och rösta samt flera alternativ att ta ställning till.
Om inte ens de egna politikerna bryr sig om valet, varför skulle då den gemene ålänningen?
