Vart försvann empatin?
Först skulle kvinnorna utvisas, för de hade inga godkända släktband till Finland.
Sen skulle de få stanna i väntan på att lagen ändras.
Och nu skall de ut igen, för lagändringen tar för lång tid.
Alla minns ”farmödrarna” Eveline Fadayel från Egypten och Irina Antonova från Ryssland, som inte ansågs utgöra familj med barn och barnbarn i Finland och därför skulle åka ”hem”. Det var stort rabalder kring detta i vintras. I mars beslöt polisen att skynda långsamt med utvisningarna i väntan på en lagändring, som enligt statsminister Matti Vanhanen skulle komma snabbt.
Nu har polisen väntat färdigt. Kvinnorna uppmanas köpa biljett hem och sätta sig på flyget senast i mitten av juni. Hur snabbt tror polisöverdirektören att en lagändring genomförs? Den troliga förklaringen är att någon begår tjänstefel om inte kvinnorna snart lämnar landet, eftersom beslutet om utvisning är fattat.
Felet är inte polisens, egentligen. Politikerna har inte på de två månader som gått lyckats få ordning på det här med hur nära släkt en farmor är med sina barn och barnbarn. Man skulle ha lust att uppmana någon att gå ut och fråga. Vem som helst som har föräldrar och barn kan svara.
Men fullt så enkelt är det inte heller. Den gällande lagen är illa skriven och nu måste det till en lagändring. Att lagändringen kommer till uttryckligen på grund av de två utvisade mammorna och farmödrarna betyder inte att de får stanna i väntan på att ändringen träder i kraft.
Däremot kanske de kan komma tillbaka när lagen väl är ändrad.
Verkar det vettigt? Ändå vet vi att migrationsminister Astrid Thors gjort sitt bästa. Men med rädsla för en högljudd opinion inför ett kommande val är det inte lätt att få regeringskollegernas stöd. Kalla det populism, den som vill.
Vad man än kallar det, så är det inget som väcker stolthet över systemet.
Det är inte ens så väl att den här bristen på empati inskränker sig till Fadayel och Antonova.
I Hufvudstadsbladet kunde vi läsa om en blind, finsk krigsinvalid, 90 år gammal, som på gamla dagar har glömt den svenska han har talat i över 40 år i Sverige. Nu är han omhändertagen på ett boende, där personalen talar svenska med honom.
Personalen gör helt säkert sitt bästa. Den bristande empatin kommer fram i att mannen, trots att han bett om det, inte får flytta till ett boende där personalen talar finska. Varför göra så mot en gammal man?
Hur skulle motsvarande fall hanteras på Åland? Också här händer det att gamla tappar den svenska de lärde sig som unga inflyttade.
Någonstans i byråkratins kringelikrokar glömmer man bort att det handlar om människor. Människor som vår egen mamma eller pappa, farmor eller farfar. Varför kan inte denna upplysta mänsklighet bära sig åt som folk mot folk?
Ytterligare ett exempel. De tiggande romerna från Rumänien stör folk. Vi har sett några i Mariehamn. I Helsingfors är de betydligt fler.
En riksdagsledamot har föreslagit att tiggeri förbjuds i lag. Då blir landet av med tiggarna.
Statsminister Vanhanen tycker inte att man skall lagstifta. En man med hjärta?
Han uppmanar folk att inte ge tiggarna pengar. Då är problemet löst på några veckor. Så uttryckte han det. Problemet löst på några veckor.
Vems problem?
Romerna kan goda och glada återvända till sitt blomstrande Rumänien, där de lever i allsköns välmåga? I värsta misär, utan arbete, utan vettiga skolor för barnen, utsatta för ständig förföljelse från majoritetsbefolkningens sida.
Problemet är löst. Tala om att sticka huvudet i sanden.
Vart försvann empatin? Eller har den aldrig funnits?
