Dagens opinionstext tar fasta på något vi alla drabbas av men sällan talar om. Det handlar om den grasserande lösenordssjukan.

Vi har alla varit där.

Datorn har plötsligt uppdaterats under natten. Telefonen har mystiskt skaffat sig ett nytt operativsystem. Eller så har bara en magisk tidsgräns överskridits.

Hur som helst. Plötsligt måste man logga in igen.

Vi har alla varit där.

Det borde inte vara så svårt. Nog ska man kunna hålla ett par lösenord i huvudet?

Problemet är bara att vissa av dem inte behöver användas mer än några gånger om året. Hur komma ihåg dem? Och när de ska förnyas duger det inte med att återanvända de gamla, nej de kan minsann ha komprometteras, så det måste till nya.

De flesta av oss hittar då på en variant av det gamla lösenordet. Men vilken variant var det man drog till med för sex månader sedan? Den med en sexa i slutet? Eller den med utropstecknet?

Och på tal om det, vilket användarnamn var det vi använde till just det lösenordet? För till saken hör ju, att de flesta tjänster avkräver oss våra epostadresser som användarnamn (om de inte befaller oss att logga in med Facebook, vilket blir ännu mer integritetsinvaderande), vilket i sin tur innebär att vi sedan mejlas ”nyhetsbrev” och erbjudanden i sådan mängd att epostkontot ohjälpligen dränks i spam. Många av oss har följaktligen flera epostadresser. Och följaktligen flera potentiella inloggningsidentiteter.

Sedan var det det där med de ökade säkerhetskraven. Nej, det räcker inte med bokstäver längre, det ska vara siffror också. Plus en stor bokstav. Appappapp, minst åtta characters! Såja.

Och så ett specialtecken också. Eller nej, två.

Plus en säkerhetsfråga. Vad hette din favoritkanin när du var sju?

Det namnet är redan upptaget.

Ibland undrar man: sitter det namnlösa, okyssta it-nördar där bakom brandväggen och tjuter av skratt åt oss? Och driver på varandra: ”vänta vänta, tvinga honom att stå på alla fyra och läsa upp Fader Vår baklänges också, annars fryser vi kontot! På franska!”

Så vi dansar den där dödsdansen med våra jobbdatorer, privata datorer, telefoner, paddor och spelkonsoler. Karusellen snurrar allmer obamhärtigt med våra tidningsprenumerationer och filmkanaler och epostkonton och sociala medier, banker, försäkringsbolag, telefonoperatörer, hyresvärdar och molntjänster, den snurrar snurrar med dig och mig och Andersson och Pettersson och Lundström och jag.

Minns du inte ditt lösenord lille vän?

Då finns du inte.

Och då har vi inte ens snuddat vid frågan om Bank-Id eller hur våra äldre alls ska kunna klara sig utan teknikkunniga barn och barnbarn.

Så vad gör vi? Jo, vi a) använder oss av samma lättavslöjade lösenord vi första gången hittade på som tonåringar när ABC 80 regerade (googla det, Gen Z) i olika varianter, vilket garanterar att varenda indisk ”Microsoftanställd” kommer över det på noll sekunder blankt – eller b) så SKRIVER VI NER DEM i våra datorer eller telefonböcker eller på en papperslapp fasttejpad på rollatorns handbromsar, vilket alla säkerhetsexperter försäkrar oss är det allra dummaste vi kunde göra …

Poängen med denna opinionssidas måndagsrant är att systemen är kaputt. Systemen som ska skydda oss är så tövligt uppbyggda att normala människor inte kan skydda sig alls längre.

Inte undra på att internetbedragarna frodas, när ”skydden” för oss är direkt riggade att stjälpa alltsammans överända.

Det som behövs är att It-industrin slutar kräva att våra dagliga lösenord ska vara tusen olika sorters ”J775KHlooT!@” och istället etablerar lösenordsfria lösningar. För de finns: tvåfaktorsautentiseringar baserade på våra fingeravtryck eller våra lokalt lagrade biometriska data används redan nu. Snälla snälla techies, se till att de blir universella, så att allt vi i framtiden behöver göra för att logga in på vad det än månde vara är att kasta en hastigt blick på våra telefoner.

För vi har alla varit där, och vi har fått nog.

TEXT:

Michael Hancock

michael.hancock@nyan.ax

Mer läsning

Tangenttryck bakom strul med studiestöd