SÖK
MENY
Regeringen gick i veckan ut med sina planer på att börsnotera Posti, alltså den finländska statliga posten.Det väcker återigen frågan på hur allmänheten ser på sina bolag. Ska de vara vinstmaskiner eller har själva kärnverksamheten ett egenvärde?
”Posti kommer också i fortsättningen att dela ut brev och paket.”
Så börjar Svenska Yle sin artikel om börsplanerna. Tack och lov, posten kommer även i fortsättningen att dela ut brev och paket. Att det ens behöver påpekas visar att postens kärnuppdrag har tappats bort.
Börsnoteringen beskrivs som ett sätt att stärka postens och statens kassa (och därmed tillväxtmöjligheter) – dessutom kan det bli en ny ”folkaktie”, alltså en sådan som var och varannan finländare äger. Den uppmärksamma noterar säkert här att finländarna ju redan äger Posti. Det är ett statligt bolag som därmed per automatik ägs av medborgarna.
Men den riktigt stora tankevurpan, som inte enbart Postis ägare finländska staten gör, är att postverksamhet numera per automatik behandlas som privata, vinstdrivande, företag. Det sker på Åland också. Även Post Nord, som ägs av den svenska och danska staten, vill numera vara som vilket logistikföretag som helst. Inget fel med ägande i bolagsform förstås, men den egentliga frågan är vad ägarna vill ha ut av själva verksamheten. Ska den ha ”en stark utveckling inom paketaffären, framför allt inom business-to-consumer-segmentet”, som Post Nord skriver i sin halvårsrapport (bolaget presenterade ett rörelseresultat på 451 miljoner kronor om någon undrade). Eller ska posten leverera brev och paket?
Resiliens och beredskap är 2020-talets modeord. Posten borde rimligtvis vara en del av det. De digitala kanalerna är sårbara. Det räcker med ett strömavbrott som det i måndags för att märka hur bräcklig vår samhällsinfrastruktur är. Det pågår ett hybridkrig med en skuggflotta som seglar runt och släpar ankare för att kapa kablar. Ålands insulära läge gör oss extra sårbara för den typen av aktiviteter. Vad är då viktigare: att Posten genererar ett överskott till ägarna (för Åland Post 0,9 miljoner år 2024) eller att den har beredskap att hantera informationsgången?
Givetvis utesluter inte de här två sakerna varandra, men det blir tydligt vilken som verkar vara viktigare när man ser på hur de nordiska postbolagen agerar.
Vinstkravet har gjort postens tjänster allt dyrare samtidigt som servicen blir sämre, till exempel genom färre utdelningsdagar. Och visst finns det ett mått av självuppfyllande profetia: om servicen försämras så kommer färre att nyttja tjänsten – vad blir kvar till slut? Färre lär bry sig om hur business-to-consumer-segmentet går. Fler lär däremot bry sig om själva kärnverksamheten. Då kanske ett nollresultat, eller till och med skattefinansierad postgång, inte låter så tokigt.
Jämför hellre posten med public service, informationsförmedling i allmänhetens tjänst som är viktig för vår beredskap. Vi uppmanas att ha en transistorradio i vår krislåda för att kunna ta del av samhällsinformation om långa elavbrott inträffar. Inte finns krav på public service att vara vinstdrivande och generera ett överskott till den offentliga kassan. Vi betalar för public service och kan strunta i om ett speciellt kundsegment har utvecklats i en positiv riktning det andra kvartalet eller inte.
Att postväsendet pressas av vinstkrav ska inte ledningen för bolagen lastas för, givetvis inte. Däremot ägarna.
Så länge vinstkraven finns behöver verksamheten rätta sig efter det. Det är dags att tänka om.
