Var blev de av, de nya reglerna för jordförvärv?
Oppositionen i lagtinget är på hugget. Om landskapsregeringen inte levererar så ställs det spörsmål. I går kom det femte sedan november, en inte föraktlig takt.
Men än så länge har inget av spörsmålen hotat fälla regeringen.
Vad händer med reglerna för jordförvärv, näringsrätt och hembygdsrätt, frågar den samlade oppositionen förstärkt med Runar Karlsson (C), som efter Skarvenaffären är litet oppositionell han också.
Det är nu ett drygt år sedan en parlamentarisk kommitté (alla partier företrädda) lämnade över ett enigt förslag till skärpning av reglerna för jordförvärv och tillsynen över att reglerna följs.
Tanken var att utgående från detta utforma nya regler, så att andan och meningen med jordförvärvsreglerna inte skall kunna kringgås. Det är kring jordförvärven diskussionen har gått hetast även om också näringsrätten och hembygdsrätten berörs.
Vad har hänt sedan dess?
På en frågestund i januari ställde Gun-Mari Lindholm (Ob) frågan och lantrådet Viveka Eriksson (Lib) berättade att det hade utarbetats ett mer konkret dokument som grund för för hur jordförvärvsfrågorna ska tillämpas i framtiden. Dokumentet skulle ”så småningom” läggas till grund för en politisk diskussion.
Oppositionen anser sig ha fått löfte om något under våren, men nej.
Om det verkligen fanns ett konkret dokument, varför har det inte lagts fram? Kan man misstänka att det inte råder enighet om innehållet? Oppositionen utgår från att centern och liberalerna inte är överens, vilket kan vara nog så rätt gissat. Runar Karlsson bör veta.
En annan möjlighet är att centern inte är överens inom sig och att liberalerna inte har velat pressa på för att inte riskera samarbetet. Med Runar Karlsson, Anders Englund (C) och Åke Mattsson (Lib) på listan över osäkra väger det väldigt jämnt just nu mellan regeringsblocket och oppositionen.
Men även om det handlar om att balansera på slak lina så kan det här ärendet inte bara skuffas undan. Det står en rad ansökningar om jordförvärv på kö i väntan på att landskapsregeringen skall bestämma sig för vad som gäller.
Folk har rätt att få besked.
Att det har varit svårt, att det har dröjt för att man måste ta ställning till aktiehandeln, som har kommit in i bilden, det kan man ha förståelse för. Men nu har frågan utretts, nu är det dags att fatta beslut i någon riktning.
Skall det – på gott och ont – vara möjligt att kringgå det som var avsikten med jordförvärvslagen genom att bilda aktiebolag och sälja ut aktierna utan krav på hembygdsrätt eller annan anknytning? Eller skall det sättas stopp för den handeln? Och vad gör man i så fall med de affärer som redan är godkända?
Man kan ana sig till att svaret ligger närmare ”nej” än ”ja” i centerleden medan liberalerna i sann liberal anda sannolikt vill svara både och. Men ingendera vill tydligen stoppa affärer av typen Havsvidden, där stora vackra strandområden övergår i icke-åländsk ägo men medför nytta för regionen. Och då gäller det att formulera villkoren så att de inte är diskriminerande men samtidigt inte heller tillåter att alla stränder säljs ut.
Det finns en väldigt bra metod. Planering. Varför är man på Åland så avogt inställd till planering?
Genom planering kan man anvisa områden där det är möjligt att etablera anläggningar av typen Havsvidden, områden där det kan byggas vindkraftsparker, områden där det varken får byggas hus eller möllor och så vidare.
I brist på planering blir det betydligt svårare. Besluten måste fattas från gång till gång. Men det är bara att sätta igång.
