DELA

Vanlig medkänsla helt rätt inför missbruksproblem

Ett missbruk är en mycket svår sjukdom. Ibland finns ingen hjälp att få, hur många som än erbjuder den.
Ingen människa vill bli missbrukare. Ingen människa vill låta sitt liv kemiskt invaderas av ett begär som tar kontrollen över varje vaken stund, varje tanke, dröm och handling.
Ingen förälder vill se sitt barn fastna i ett missbruk. Ingen förälder vill misslyckas med det viktigaste i sitt liv för att man själv inte har kontrollen över sig själv.
Ändå händer det. Ofta. Alldeles för ofta.

Vi ser i vårt lilla, trygga samhälle hur människor sugs ner i misär och förtvivlan och hur hjälpen trots den bästa vilja i världen inte når fram. Vi ser hur förtvivlat svårt det är att bryta ett missbruk, inte bara av droger utan av alkohol, av tobak, av mat, sex, motion, vad det nu kan vara som ger den där kicken.
Alldeles för ofta ser man, fortfarande, människor som pekar finger och som hävdar att den som fastnat i ett missbruk bara har sig själv att skylla. Man ritar en skarp gräns mellan de normala och karaktärsstarka och de svaga och misslyckade, oerhört snabba att glömma att ett missbruk, oberoende av hur man hamnat där, är en svår och livshotande sjukdom som bara ibland går att bota.

Vårt samhälle är inte dåligt rustat att hantera missbruks- och drogproblem. Tvärtom. Vi har en hyfsat bra vårdapparat, även om det alltid finns utrymme för förbättringar. Det är bara det att det är så svårt att göra rätt, så svårt att hjälpa, så svårt att vare sig som myndighet eller anhörig vara på exakt rätt ställe på exakt rätt tidpunkt och säga eller göra exakt rätt sak. Det går inte.
Det exakt rätta måste komma ur missbrukaren själv.

Människor har i alla tider berusat sig på olika sätt. Jästa och destillerade drycker, plantor, bär och blad med berusande egenskaper har varit en del av ritualer och religiositet, av fest och högtid och av sorgearbete. Med bruk följer missbruk, kanske helt enkelt för att vissa människor är genetiskt disponerade för ett beroende i högre grad än andra.
I dag ser vi en eskalering av tillgången på olika typer av substanser – alkohol och narkotika, beroendeframkallande mediciner och andra njutningsmedel. Därmed får vi också en ökning av antalet missbrukare, och en ökning av brukare framför allt av alkohol.

Vad detta har för betydelse för framtiden vet vi inte säkert, men det ser ju inte helt betryggande ut. Ska man uttrycka det krasst så kan man säga att spillet kommer att öka. De som går under blir fler, på den ökade frihetens och tillgångens altare.
Säg det åt en mamma eller pappa som mist sitt barn till knarket och det är absurt och hjärtlöst, men så är det. Det enda vi kan göra åt det är att med alla till buds stående medel bekämpa skadorna, för vi har som samhälle redan valt bort möjligheten att ändra på grundförutsättningarna.

Om en dryg vecka, söndagen den 11 mars kl 19.00, ordnas i Jomala kyrka en stödkonsert. Alla som är med ställer upp gratis, och pengarna går till att finansiera jobbet som anhörigvårdare för Föreningen Fri från narkotika.
Det är konkret och enkelt och det behövs. Ställd inför svåra och hemska saker är det inte fel att låta vanlig hederlig medkänsla styra, att åtminstone stödja där man inte kan hjälpa.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax