Våldet i hierarkierna
Brutala initiationsriter är plötsligt på tapeten, efter att flera svenska manliga idrottare tagit bladet från munnen. Men problemet existerar på många håll i samhället och behöver uppmärksammas även utanför sportvärlden.
Våldet kom plötsligt och organiserat efter att ljuset hade släckts i körlägrets sovsal. Händer från alla håll som grep tag och höll i. En skur av slag, knogar som gnuggade sönder skinnet över revbenen. Och så en röst i örat: ”Sluta kämpa emot! Du får ju göra så här mot andra sedan, om du bara härdar ut nu!”
En initiationsrit i Stockholms Gosskör för länge sedan. Hågkomsten aktualiseras av den nu pågående diskussionen om den rituella ”inkilningen” i den svenska ishockeykulturen. Debatten tog fart efter att den svenske förre landslagsmålvakten Erik Granqvist i en sportpodd gråtande redogjorde för hur han under övergreppsliknande former initierats in i sitt första elitlag. Händelsen involverade våld mot könsorganen och att bli rakad över hela kroppen. Den senaste veckan har sedan en flod av vittnesmål vällt fram om brutala riter inom hockeyn, vilket föranlett en del kommentatorer att tala om ett manligt #metoo-ögonblick.
Det är med förlov sagt en anspråksfull jämförelse. Men kanske finns det ett uns av sanning i den?
Initiationsriter förekommer i de mest skiftande sammanhang och har länge passerat under radarn såsom naturliga och ofrånkomliga, på samma sätt som manliga övergrepp mot kvinnor länge fått vara osynliga. De förekommer inom de flesta sporter, de florerar på universiteten, de återfinns inom scoutrörelsen, i körer och på fartyg: Snart sagt överallt där det existerar hierarkier tas nykomlingar emot med ritualer – ritualer som inte sällan spårar ur.
De mera oskyldiga varianterna handlar om förlöjliganden. Gröngölingar som spökas ut och får sjunga fåniga sånger eller tvingas utföra uppdrag på stan. Saker som kanske många tycker är kul. Men ofta nog handlar det om betydligt värre beteenden. Minderåriga måste dricka alkohol tills de kräks, blir inlåsta, förnedrade, fastbundna, misshandlade. Eller – våldtagna.
Ohyggligt nog har detta enligt forskningen blivit allt vanligare sedan slutet av 1970-talet. Det händer numera relativt frekvent att grabbgäng under initiationer håller fast nykomlingarna och penetrerar dem med kvastskaft, biljardköer, flaskor, brandsläckarmunstycken eller knytnävarna.
Våldet är så grovt att folk ibland mister livet. En undersökning visar att minst en amerikan om året dör i initiationsriter (undersökningsmaterialet sträcker sig tillbaka till 1959). Andra undersökningar ger vid handen att runt hälften av alla idrottande collegeungdomar utsätts för mer eller mindre våldsamma initiationer. Av dem som inte idrottar drabbas en fjärdedel av studenterna.
För detta är som sagt inte bara ett idrottsfenomen. Högskolor och universitet och till och med gymnasier är drabbade (det har funnits tider då förstaårselever på lycéet kidnappats och förnedrats). Och då har vi inte ens nämnt det militära: Nyan har under researchen till denna text talat med en finländsk elitsoldat som beskriver sin tjänstgöring som en enda lång mardrömslik förnedring i händerna på sadistiska befäl. Den intervjuade (manlige) soldaten avslutade sin redogörelse med ett lakoniskt ”Jag hatar män.”
För ja, det är lätt att se ett könsraster i detta. Hierarkiska strukturer med våldet inbyggt som en ständig möjlighet känns som en manifestation just av ”giftig manlighet”. Visserligen visar forskning att även kvinnliga idrottshierarkier kan förnedra sina utövare med initiationer – men på betydligt lindrigare vis och med den fundamentalt viktiga skillnaden att det sexualiserade våldet där är obefintligt. Kvinnor våldtar inte varandra med kvastskaft.
Fenomenet bör hur som helst identifieras och bekämpas på två plan: Dels genom nolltolerans inom idrottsföreningar, skolor och andra drabbade institutioner mot allt som liknar tvång och förnedring i samband med nollningar, teambuilding och festligheter för nykomlingar. Men dels också genom det personliga agerandet.
”Sluta kämpa emot! Du får ju göra så här mot andra sedan, om du bara härdar ut nu!”
Det var som om själva systemet talade den gången. Det var ju så initiationsriten skulle replikeras, i generation efter generation. Och där kan den enskilde gå till motangrepp.
För misshandeln på körlägret fungerade inte: Den utsatte vägrade acceptera systemet utan slogs ursinnigt och skvallrade för körledaren. Som därför (motvilligt) förbjöd sedvänjan.
Den sålunda oinitierade upptogs visserligen aldrig i körgemenskapen sedan och satt mestadels för sig själv i turnébussen.
Men han slapp i alla fall misshandla andra, för under hans tid i kören förekom sedan inget mer våld i mörkret.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
