Allt handlar om ekonomi och krig. Men hur kan vi ha en krisbuffert praktiskt om vi inte har en buffert psykiskt? Vad hände med debatten om ”välmående människor” med växande ”inre resurser”?
”När 237 av 238 folkvalda inte ens dyker upp på Ångestloppet, vem är det egentligen då som är socialt isolerad? Politikerna som säger sig representera hela folket, men som inte orkar visa upp sig när de mest utsatta samlas för att påminna om att de finns?”
Det skriver en insändarskribent förra veckan. Det är en intressant iakttagelse. För visst känns det lite som att den politiska debatten om mental hälsa svalnat av rejält? Detta samtidigt som vi både lokalt och globalt tacklar problem som kommer förvärra människors mående.
Det första målet i hållbarhets- och utvecklingsagendan lyder ”Välmående människor vars inneboende resurser växer”.
En krass titt ut i verkligheten visar på motsatsen. Psykiska sjukdomar är den sjukdomsgrupp som orsakar flest sjukdagpenningperioder, skapar störst behov av rehabiliteringstjänster, flest sjukpensioneringar och näst flest besök i primärvården på Åland. Antalet mottagare av sjukpension från FPA på grund av psykisk sjukdom eller beteendestörning har ökat de senaste 20 åren, särskilt bland män. Dessutom är psykisk sjukdom den vanligaste orsaken till människors behov av handikappförmåner. Den självrapporterade psykiska hälsan bland barn och unga fortsätter dessutom att försämras.
Det låter tyvärr inte som att ålänningarnas inre resurser växer.
Folkhälsostrategin, som stakar ut Ålands hälsomål fram till 2030 vill minska antalet personer som behöver sjukdagpenning på grund av psykisk sjukdom, minska andelen skolelever med måttlig eller svår ångest samt minska andelen vuxna personer som upplever betydande psykisk påfrestning. Därutöver finns en nollvision för självmord.
I strategin konstateras att ”de främjande och preventiva insatser som redan pågår behöver fortsätta och stärkas samtidigt som nya insatser identifieras”. Men i strategin definieras inte några specifika ytterligare åtgärder för att förbättra den psykiska hälsan, utöver de som är kopplade till levnadsvanor. Och få konkreta saker diskuteras i den offentliga debatten.
Istället är det fullt fokus på ekonomi och beredskap. Men hur kan vi ha ett samhälle med blomstrande företag och handel ifall människor inte mår bra? Hur kan vi ha fysisk beredskap om vi inte har inre beredskap? Vi vet till exempel att under covidpandemin ökade antalet personer som fick sjukdagpenning på grund av psykisk sjukdom och även antalet elever som mådde psykiskt dåligt.
Folkhälsostrategin belyser att bakomliggande faktorer som kan ha bidragit till försämringen av den psykiska hälsan på Åland behöver studeras och analyseras ytterligare, med fokus till exempel på social och ekonomisk utsatthet, ökande krav inom studier och yrkesliv, ökad stress och ångest relaterat till användning av sociala medier, försämrade levnadsvanor, ensamhet och social isolering.
Vi behöver prata mycket mer om förebyggande åtgärder. Hur kan vi skapa gemenskap, forum för samtal och utrusta människor med verktyg att hantera stress och oro? Hur byggs psykisk resiliens? Har vi koll på riskfaktorer för psykisk ohälsa? Ger vi rätt stöd och hjälp till människor i ett tidigt skede så att kriserna inte förvärras?
Att delta i Ångestloppet är inte en avgörande faktor för hur investerade politiker är i att skapa ett välmående samhälle. Men det är en intressant indikation på att vi tenderar att glömma bort de människonära problemen i vardagen när vi stirrar oss blinda på pengar och krig.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
