Vad är ”likabehandling”, Mariehamns stad?

DELA

Mariehamns stad hanterar och värderar sina marker på lustiga sätt. I våras kunde vi läsa att staden enligt gammal kutym fortsätter hyra ut arrendetomter i Sjökvarteret till privata byggare för struntsummor. Senare samma år vill man chockhöja arrendet för den ideella skötbåtsföreningen som arrenderar i princip obrukbar mark.

I tiotals år har strandområdet på Vedudden skötts och nyttjats av Ålands Skötbåtsförening som upprätthåller ett Unesco-klassat kulturarv. Området ifråga kännetecknas som naturskyddsområde som tillåter endast ”ringa bebyggelse som betjänar områdets användningsändamål”.

Här har föreningen verkat i 40 år och engagerar både stora och små i byggande och upprätthållande av åländska hantverks- och sjöfartsseder. Men det lär det bli ett slut på nu i och med att staden anser att arrendeavgiften varit för låg och går in för en höjning på 8 000 procent.

Mellan 1986 och 2006 låg arrendeavtalet på 100 mark i året. Sedan dess har det legat på 50 euro.

”Varför skötbåtsföreningen har haft en årsarrendeavgift på 50 euro är oklart, och staden hittar ingen dokumentation som skulle förklara detta”, står det i stadsmiljönämndens protokoll.

Tja, kan det månne vara så att tidigare politiker/tjänstemän sett nyttan i att föreningen bebor en annars ganska obrukbar plats för ett syfte som gagnar Åland kulturhistoriskt? Detta är förstås bara en vild gissning.

Nu vill staden att föreningen betalar 1 238 euro per år, ungefär en tredjedel av det man tar i arrende för kommersiellt attraktiva Torgkiosken mitt i centrum. Man jämför föreningen med Övernäs småbåtsförening, som inte verkar på samma grunder eller har liknande uppdrag som Skötbåtsföreningen.

Ett försök till medling som lades fram av en medlem ur stadsmiljönämnden röstades ner. Förslaget var att ge föreningen tre år gradvis höjning samt förlängd utflyttningstid till våren om de inte kan gå med på avtalet.

Fyra röster mot tre sänkte en början till en utsträckt hand.

Man hänvisar i sina resonemang till likabehandlingsprincipen. Men när arrendeavgifterna för kommersiella tomter i Sjökvarteret kommit på tals väcks inte samma indignation.

Nyan avslöjade i våras att man för cirka 200 euro om året har kunnat få ett tomtarrende på 40 år i Sjökvarteret. Med det som stöd har en privat byggherre byggt och hyrt ut ett hus i 20 års tid, medan en annan byggt två fastigheter som sedan bjudits ut till försäljning.

”Tycker staden att det är okej att deras billiga kontrakt utnyttjas för snabba klipp på bostadsmarknaden?”, frågade sig Sjökvarteret styrelseordförande Titte Törnroth.

Svaret på detta var att man skulle göra en översyn av avtalen och försöka omförhandla. Någon sådan översyn verkar inte ha gjorts. Att höja arrenden för ideella föreningar prioriteras tydligen högre.

Mariehamns stad betalar ut ett årligt grundbidrag till ideella föreningar som har minst 10 betalande medlemmar och har sin verksamhet i staden. År 2025 fick Skötbåtsföreningen 930 euro i stöd för totalt 116 medlemmar. 2026 fick de 2 000 euro i Paf-understöd. Det är alltså en verksamhet som både stad och landskap vill stöda ur ett kulturellt och socialt perspektiv, men man kan inte låta det speglas i arrendediskussioner. Det är en märklig rundgång som säkert drabbar också andra föreningar.

Tidningen Ålands ledarsida kallar arrendehöjningen för ett ”surt äpple” som föreningen bara får tugga i sig. Riktigt så enkelt är det nog inte. Det handlar om en större diskussion om vad vi värdesätter, hur kulturhistoria värnas och vad vi egentligen menar med ”likabehandling”. Vill vi vara ett samhälle som stirrar sig blint på siffror och lönsamhet, eller finns det rum för också sådant som kanske inte går att mäta i pengar?