DELA
Foto: Stefan Öhberg

Vad är ett gott åldrande?

Vi ska alla bli äldre. Det är ett faktum de flesta unga tenderar att glömma bort.

Men i takt med att de äldre blir allt fler och allt mer frustrerade är det kanske dags för en påminnelse.
Åldrandet är en fysisk process som är mänskligt oundvikligt. Men hur man pratar om åldrande, hur man upplever det och hur samhället ser på äldre och deras roll skiftar mellan kulturer och tidsåldrar. I dagens västerländska samhälle är åldrandet ofta något som ska bekämpas och undvikas.

Men undviker man inte då också meningen och potentialen med den ackumulerade visdom och jämnmod som så ofta förknippas med ålderns höst? Och har vi förstånd nog att uppskatta den?

I takt med att livslängden ökat i Finland står vi nu inför ett faktum att vi tillbringar en tredje- eller fjärdedel av vårt liv kategoriserad som ”äldre”. Under andra halvan av 1700-talet var medellivslängden i Sverige cirka 37 år. Ungefär hundra år senare hade den ökat till 44,4 år. I dag är den 84 år.

Att bli 100 är inte längre en sensation. Om man pensionerar sig vid 64 har man alltså 36 år att tillbringa utanför den löneproduktiva, unga sfären av samhället. Det är en lång tid.

Sedan civilisationens begynnelse har det funnit råd och rön kring hälsosamt åldrande, även om fokus flyttat från att vara frisk så länge som möjligt till att leva så länge som möjligt. När vi nu i dag har både pigga och aktiva 90-åringar kanske det är dags att ställa sig nästa fråga: Hur ska vi leva så gott som möjligt? Och hur ska vi förhålla oss till våra äldre?

Enligt filosofen Wilhelm Schmid, som skrivit boken ”Konsten att bli gammal” är fyra saker av särskild betydelse när vi närmar oss ålderns höst. Regelbundna vanor, beröring, vänner och acceptans för kroppens begynnande begränsningar och smärtor.

Framför allt konstaterar han att vägen till ett bättre åldrande stavas jämnmod. Åldrandet har en mening och bör inte bekämpas med den fanatism som hör ungdomshyllningen till.

Men i ett samhälle där framgång och lycka kopplas till ungdom, utseende och kroppsligt välmående är det svårt att finna respekt, beundran och ödmjukhet inför åldrandets procession.

”Fortfarande är det mest fokus på den produktiva människan: du är egentligen bara värdefull så länge du är produktiv och gör nytta”. skriver journalisten Maria Backman i Göteborgsposten. Det är en genomgående västerländsk attityd, där samhällen med hårt tryck på produktivitet i allmänhet har låg syn på äldre.

Men i ett flertal andra länder är uppskattningen av de äldre en annan. I många kulturer så vördas de gamla, deras kunskap och deras roll som familjens överhuvud. I mindre individualistiska samhällen upplevs det inte heller lika skamset att bli beroende av familj på ålderns höst.

I en studie där man jämför svenska och iranska 75-åringar framkommer det att man i Iran oftare tillåter sig att vara beroende och att låta sig bli omhändertagen.

”I Sverige är man oftare mer självständig och mer ensam”, säger Helena Hörder, forskare vid Centrum för åldrande och hälsa (AgeCap) vid Sahlgrenska akademin som forskat om äldres livskvalitet.

Enligt hennes intervjuer är det viktigt att känna sig betydelsefull, bli sedd och ha värdigheten kvar när man träder in i ålderdomen. Men vem tänker på detta innan ålderdomen, som Goethe uttrycker det: ”överumplar oss?”.

”Den kultur vi nu lever i förbereder oss inte på att bli gamla. Pensionärer ska vara aktiva, äldre människor ska vara glada. Resa, upptäcka, dejta. Ingen berättar längre hur utlämnad man kommer att bli.”

Det skriver Katarina Wikars på Sveriges Radio om sin upplevelse av att alla äldre vill vara unga.

”Äldre människor har förlorat i status i det här samhället.”

Men många äldre är missnöjda. Det märktes inte minst på äldredemonstrationen i Mariehamn där 60 plussare samlade sig på torget med skyltar och slagord. Deras röster blir alltför sällan hörda, trots att de är en ökande skara. Och trots att vi alla en dag ska sälla oss till den skaran.

Så kanske är det dags för en påminnelse. Om att åldrandet är mänskligt oundvikligt, men så är också strävan efter ett fortsatt gott liv.