Trångt för utveckling i åländska företag
Nu rycker de framåt, de stora aktörerna som varit små på Åland.
Ta två exempel, Andelsbanken och S-Market, som bägge på expanderar på Åland och som just nu tycks göra allt rätt. Vad är det som har hänt, och vad gör de lokala konkurrenterna fel? Eller gör de det?
Vad kan lokala detaljhandelsföretag göra när till exempel megajätten H&M kommer in på marknaden? Räcker det med att svara: ”god service” på frågan om hur man ska hävda sig, när det som står i motsatt ringhörna är bland de världsledande på sitt område?
Det blir tufft, är nog det ärliga svaret.
S-Market är kanske det tydligaste exemplet just nu på hur man tar en logistik och ett kunnande som jobbats fram i ett mycket större sammanhang med mycket mer resurser, och bara implementerar det på Åland, sömlöst, mödolöst och effektivt.
Just nu finns det ingen på Åland som kan mäta sig med S-Market vad gäller koncepttänkande och slimmade arbetsmetoder. Man har ett logistik- och varuhanteringssystem som får övriga aktörer att framstå som lite fumliga och hemsnickrade, och när man bygger till i Godby är ritningarna och upplägget exakt mallade på tidigare, fungerande och effektiva enheter.
Sparhallens storsatsning på Maxinge centrum är storslaget och modigt, men förvisso också en enorm risktagning i ekonomiskt osäkra tider. Man kan förstås om ägarfamiljen Sirén funderade både en och två gånger innan man gav sig in på projektet, inte bara för att det är mycket pengar utan för att man med det lilla lokala företagets resurser måste tänka allt själv, utan någon organisation i ryggen som man kan luta sig emot.
Startsträckan är helt enkelt så mycket längre, och man måste bryta så mycket ny mark i sitt eget huvud och i företaget för varje steg som tas framåt.
Samma sak gäller situationen mellan ÅAB och Andelsbanken eller Nordea. Förvisso är de två sistnämnda mindre aktörer på Åland, men de har en stor och stark organisation i ryggen som har kunnande och muskler att tänka och utveckla saker som pyttelilla Ålandsbanken måste uppfinna alldeles ensam.
Det var en gång i tiden huvudargumentet för ett samgående med finlandssvenska Aktia, och förefaller i eftertankens kranka blekhet som något man borde ha gjort i stället för att gripas av nationalpanik, för att sedan satsa fel åt andra hållet och köpa in sig en svensk bank, på en marknad man vet ännu mindre om.
Både Ålandsbanken och nära sammanlänkade Ömsen har problem och är hårt konkurrensutsatta på sin hemmamarknad, därför att det kommer aktörer med en starkare organisation i ryggen. Folk köper med plånboken. Folk köper effektivitet, god service och helhetslösningar.
I denna allt mer globaliserade värld är det ingen idé att vädja till gamla lojaliteter eller att folk ska ”rädda” lokala företag. All erfarenhet visar att så inte sker, och att det finns varumärken som är så lockande att det enda vettiga är att positionera sig så nära dem som möjliga och hoppas att man överlever på det som blir över.
För dagligvaruhandeln på Åland finns ett guldäpple som vore mer värt än alla andra. Alko.
Vem hinner först, Wiklöf Holding, Varuboden eller Sparhallen.
