Vilse i verkligheten
Topografisk disorientation är en relativt nyupptäckt mental rubbning som också kallas ”vilsesyndrom” och innebär att man har extremt dåligt lokalsinne. Nu snackar vi inte svårigheter att orientera sig i städer man aldrig tidigare besökt utan en total oförmåga att orientera sig i sin omgivning. Som att man inte hittar från sitt hem till arbetet man haft i många år, eller extremvarianten att man går vilse i sitt eget hem.
Lokalsinne har av förekommen anledning diskuterats på redaktionen på sistone. Det var när jag googlade ordet som jag stötte på topografisk disorientation. Och insåg att det alltid finns de som har det värre.
Det är den bästa tröst man har i det här livet. Att hur eländigt något än ter sig så finns det alltid någon bland världens sju miljarder personer som garanterat har det värre. Den insikten har tagit mig genom förlossningar, ekonomiska haverier och misslyckade matlagningsexperiment.
De som lider av topografisk disorientation uppvisar ”en viss inaktivitet” i den del av hjärnan som styr vår rumsmässiga orientering. De kan helt enkelt inte skapa de mentala inre kartor de flesta av oss använder som riktmärke när vi ska förflytta oss från en plats till en annan.
För det är det som i folkmun kallas lokalsinne; mentala inre kartor. Nu börjar jag förstå varför män alltid ritar kartor. Fråga vilken man som helst om något som innefattar en positionsbestämning, från var huvudstaden i Senegal ligger till var kaffehyllan är placerad i närbutiken. Han ritar en karta.
Det är sällan kvinnor ritar kartor och en tysk undersökning visar att det faktiskt finns belägg för denna min iakttagelse. Män ser helt enkelt omgivningen som en karta sägs det; 600 meter rakt fram sedan sväng till höger och 300 meter. Kvinnor ser den tredimensionella verkligheten som punkter och fäster uppmärksamhet vid mycket annat än avstånd och riktningar.
Jag är skeptisk till undersökningar som sägs påvisa skillnader i mäns och kvinnors hjärnor. Oftast handlar det om hur man tränar sina förmågor och hur man förhåller sig till dem. Det finns en utbredd uppfattning om att kvinnor har sämre lokalsinne än män, alltså är det många kvinnor som automatiskt säger att de har dåligt lokalsinne utan att ha minsta belägg för det.
Min familj består av tre kvinnor och en katt, även den av honkön. Jag utgår ifrån att katten har det bästa lokalsinnet av oss fyra, men på delad andraplats kommer äldsta dottern och jag. Och vi är bra. Jag hittar fram till ställen man inte trodde fanns, och storstäder vållar mig inga problem alls. En gps-navigator till bilen kommer jag aldrig att skaffa mig, för då slutar jag träna mitt inre lokalsinne.
Minstingen är den i familjen som är sämst på att lokalisera sig i omgivningen. Men det är jag övertygad om enbart beror på att hon aldrig behövt träna upp sitt lokalsinne. Hon har följt med oss andra bara. Men, som sagt, det finns alltid de som har det värre. Hon har aldrig gått vilse i vårt eget hem.
Anne Sjökvist anne.sjokvist@nyan.ax
