Vemod i sensommartid
Jag cyklade genom stan på söndagsförmiddagen och drabbades av ett lätt vemod. Av de nio dagarna av ständig fest fanns bara det kvarlämnade skräpet kvar och en och annan eftersläntrande festivalbesökare på väg hemåt. Dessutom var det mulet och småkyligt, min dotter hade återvänt till Vasa med nattfärjan och det var nästan så jag fick en liten höstdepression på kuppen.
Rockoff-veckan är ett begrepp på Åland. Så mycket visste vi när vi flyttade hit, vilket råkade vara just i mitten av denna vecka för två år sedan. Min brorson som rattade flyttbilen och premiärbesökte ön blev oerhört imponerad av stämningen, folkmassan och de många raggarbilarna och var på vippen att flytta hit på studs. Hade han inte varit tvungen att köra bilen tillbaka hade han väl blivit kvar, men när han väl nött riksåttan uppåt Österbotten igen sansade han sig och insåg att det kanske är bäst att göra studierna klara först.
Jag vet att många gärna skulle se att festivalen flyttade ut någonstans i periferin men det är just placeringen mitt i stan som gör hela Rockoff tycker jag. Vilka artister som uppträder är till skillnad från andra festivaler inte ens huvudsaken för de flesta tror jag. Folk kommer ändå. För att träffa andra människor, för att insupa stämningen och för att under nio dagar låtsas att man befinner sig på sydligare breddgrader där det är helt normalt att dansa på gator och träffas över ett glas vin utomhus mitt inne i stan.
Så kunde jag ha det jämt.
Jag vet inte varför, men fyrverkeriet som avslutade hela Rockoff kändes nästan som villaavslutningen uppe i Österbotten. Sommarens avslut och åtta, kanske nio månader tills solen värmer på nytt.
Jo, jag vet att det är en hel sommarmånad kvar – åtminstone enligt kalendern, vädermässigt kan man ju inte vara säker på någonting – men då jag cyklade genom stan på söndagen kändes det ändå som om det är över för den här gången. Nu blir det inte fler av de där ack så sällsynta, sköna, varma dagarna vi får nöja oss med, vi som valt att slå oss ner eller bli kvar här läskigt nära nordpolen.
Nåja, sedan cyklade jag hem och fick ett sms från systeryster i London där det meddelades att flera sommargäster är på intågande nästa vecka. Då kändes det genast bättre och jag återfick både hopp och humör.
Jag får ännu en månad av sommar och till och med ett par veckors semester med dagar att göra precis vad jag vill med. Sedan är det definitivt höst och ett nytt skede i livet. Yngsta dottern flyttar västerut och kvar blir jag med katten. Intressant och förmodligen mycket konstigt efter 22 år av ytterst få ensamma dagar.
För henne inleds det verkliga vuxenlivet, för mig avslutas livet som enastående förälder. Eller det gör det väl inte men det blir definitivt ett annorlunda föräldraskap än då barnen bor kvar hemma.
Nu blev jag lite vemodig igen.
