Vad sommartorkan gör med oss
Sommaren tycks äntligen, efter viss tvekan, ha kommit till våra breddgrader nu. Jag skulle till och med drista mig till att påstå att den färgar gräsmattorna gula och orsakar förbud mot grillning i skog och mark. Torka med andra ord. Men denna torka innebär inte bara knastertorrt gräs och höjda varningsfingrar mot vårdslöst bruk av t-röd. Nej, ihop med ordet sommar blir den också liktydig med något som drabbar varje tidningsredaktion under en period varje år.
Den som förstrött scrollade Hufvudstadsbladets webbupplaga i lördags blev bryskt medveten om just detta. Där upplystes om att expresident Tarja Halonens katt Rontti har dött. Eller, rättare sagt, vi fick veta att Tarja Halonen TWITTRAT om att hennes katt Rontti hade dött.
Paus för eftertanke och förfäran.
Ni får ursäkta en okunnig och oförstående svensk som inte känner till alla halsbrytande turer kring katten Rontti och dennes förehavanden, men jag förstår faktiskt inte för mitt liv vad den nyheten har för allmänintresse. Det hade varit en sak om Halonen twittrat om att hon just blivit medlem i Sannfinländarna, då hade nyheten känts betydligt mer berättigad. Men en statusuppdatering om att kattskrället dött?
En slapp googling ger vid handen att cirka samtliga finlandssvenska medier glatt rapporterar om att lilla Rontti bitit i gräset.
Det här luktar två saker lång väg: Den första har jag redan konstaterat ovan, den andra handlar om ett fenomen som precis som sommartorkan tycks drabba varje representant för ”gammelmedia” i dessa dagar. Så fort något har med ett socialt medium att göra börjar det slickas om munnen. Det spelar ingen roll hur dumt, menlöst eller totalt ointressant något är. Har det hänt på twitter, facebook eller instagram, ja då bara MÅSTE vi vara där och gosa. På gott och på ont.
Men, tillbaka till pudelns kärna: Händelsebrist berättigar inte totalt nonsens. Det finns naturligtvis betydligt mer problematiska exempel på hur utfyllnadsnyheter kan bli rent av farliga. Jag tänker på situationer då redaktioner oblygt våldför sig på läsarnas förtroende.
Ta till exempel en incident från mitt hemland i november förra året. DN beskrev då under rubriken ”Reinfeldt svarar på barnens brev” att statsministern minsann skriver snällt och faderligt till gulliga småpluttar. Denna så kallade story är på många sätt värre än nyheten om Rontti-tweeten. Reinfeldt har makt, mycket makt. Halonen har ingen formell makt alls.
Slutklämmen i denna svada blir att man bör vara uppmärksam varje gång det snuttas och kelas lite väl intimt med våra makthavare i mediala sammanhang, både när det gäller husdjur och mysiga svarsbrev. Det är inte vår uppgift att vänslas med de mäktiga och ska förhoppningsvis aldrig bli.
