Tack och förlåt lejonen
När Sverige besegrade Finland i OS-finalen i ishockey år 2006 fick det vara nog. Jag var 12 år gammal och med tårarna forsande nerför kinderna lovade jag mig själv att jag aldrig mer skulle bry mig om idrottsresultat. Under årens lopp har jag lyckats hålla mig till det löftet relativt väl – ända fram tills nu.
Vårt finska lag hade inte några problem med att hålla nerverna i schack. Jag däremot klarade inte ens av att kolla på merparten av matcherna. Nu, med facit på hand, ångrar jag mig bittert.
Vi backar banden. Det nederlagstippade Finland hade redan överträffat förväntningarna när de på torsdag förra veckan skulle möta Sverige i kvartsfinal. Liksom 2,5 miljoner andra finländare bänkade jag mig framför tv:n. Det kändes dock som om hela landet var mentalt förberedd för en förlust. För att hantera detta hade jag på förhand bestämt mig för att under de påföljande 24 timmarna undvika all svensk media. Jag ville inte läsa, se eller höra om Sveriges ”säkra” vinst.
De två första perioderna såg jag med andan i halsen, men sedan tog nervositeten överhand. Jag klädde helt sonika på mig regnjackan och gick ut i rusket för att vandra fram och tillbaka i Esplanaden. Jag trodde matchen skulle vara till ända när jag återvände in i värmen, men icke. Finland hade kvitterat och matchen gått till förlängning. De svenska NHL-killarna är ju vana med spel mot tre mot tre, fick jag veta av de rikssvenska kommentatorerna. Jag tog på mig ett par hörlurar och gick till ett annat rum. När jag hörde vrålet från Nyans sportredaktör Victor kunde jag glatt hoppa fram. Jag var så lycklig och tänkte att det inte spelar någon roll om Finland förlorar nästa match – i mina ögon var de redan vinnare.
Men brydde mig det jag gjorde jag. När Finland i semifinalen skulle möta ett Ryssland med det bästa laget i modern tid vågade jag inte kolla. När tredje perioden skulle börja knäppte jag visserligen på tv:n men stängde av ljudet.
Jag skulle knappast ha vågat se hela finalmatchen heller, men fram tills klockan 23 uppehölls jag av EU-valet. När arbetsdagen var till ända ledde Finland ledde med 2–1 och jag sprang hem för att kunna följa de sista minuterna. Nio minuter återstod. Nio minuter där samtliga av finländska spelare på isen agerade som målvakter. Men det gick. Och jag såg det – om än mellan fingrarna.
Finland, med Marko Anttila i spetsen, kunde som ett kollektiv bestiga berg och få elitlag på fall. Det är sagolikt fantastiskt. Det enda jag är besviken över är mina egna klena blåvita nerver. Jag var inte tapper nog för att följa lejonen till guldet.
Tack ska de ha och ett förlåt från alla oss som tvivlade.
