DELA

Soini och Vennamo

Finland vaknade på måndagsmorgonen upp i ett politiskt ommöblerat landskap. Förändringen är till och med större än när Timo Soinis föregångare Veikko Vennamo chockade med sin stora valframgång på sjuttiotalet. Hur är detta möjligt undrar mången.
Sådant som Europaskepsis och främlingsfientlighet är enligt min mening bara delförklaringar till Sannfinländarnas framgång. Nu liksom under Vennamos dagar skall orsakerna nog främst sökas i den sociala utvecklingen på hemmaplan.

I levande minne har jag en sommarkväll på sjuttiotalet. Det var det politiskt möte vid den vackra Seljesåsen i Nedervetil i Österbotten. En sommarfest med kaffeservering och hornmusik. Det var Landsbygdspartiet som samlat sina lokala skaror och partiets ordförande och ledargestalt, tullrådet Veikko Vennamo, var på plats.
Jag var där för att rapportera för Jakobstads Tidning och minns att stämningen var trivsam. Jag har inga klipp sparade och kan inte citera vad Veikko Vennamo sade i sitt tal, men det handlade om hur illa beslutsfattarna i Helsingfors behandlade landsbygdsbefokningen.

Veikko Vennamo hade som chef för kolonisationsverksamheten efter kriget varit med om att skapa kolonisationslägenheter för den evakuerade befolkningen. Det var ett enormt socialt projekt som nu höll på att raseras i en strukturomvandling som stöddes av nästan alla politiska krafter – inklusive hans gamla parti Agrarförbundet/Centerpartiet.
Veikko Vennamos politiska mission var att erbjuda en möjlighet till protest för dem som inte hade några rikedomar att förlora men som stod inför tvånget att flytta till arbeten i industrin, byggbranschen och olika serviceyrken i Trängselfinland. Eller packa och ta båten över till Sverige med dess ännu snabbare strukturomvandling.

I kaffepausen vid sommarmötet var det många som ville prata med partiledaren. Och inte bara om väder och vind. Många hade konkreta problem som de ville att han skulle ta sig an. En del hade papper och handlingar med sig.
När också jag fick byta några ord med Vennamo sade han något som kommit att stanna i mitt minne. Han gjorde liksom en liten gest mot människorna runtomkring och så tittade han på mig.
– Nog kan man säkert skratta åt Veikko Vennamo – men inte åt hans väljare.

Många
av dem som for illa i sjuttiotalets snabba strukturomvandling satte – om än fåfängt – sitt hopp till Veikko Vennamo. Vem tar sig an dem som drabbas av dagens strukturomvandling? I ett samhälle med ökande utslagning. I ett samhälle där till och med lönsamma arbetsplatser läggs ned i jakten på ännu högre vinster för dem som redan kunnat berika sig.
Timo Soini har knappast några långsiktigt hållbara lösningar att bjuda på. Men han kanaliserar – liksom Vennamo – ett djupt känt behov hos många av att få säga ifrån.
Orsakerna har också de övriga partierna skäl att begrunda.