Skördetid utan äpplen
Det är skördetider och full fart på alla åkrar i mina hemknutar. Det tröskas, det balas halm och det tas upp lök. I trädgårdstäpporna finns det också mycket som ska tas till vara.
Själv har jag minskat på samlandet och lagrandet med åren. Det är så harmfullt att kasta bort det som inte gått åt under vintern, det är hask med både tid och pengar. Men det är ganska svårt att lära sig att man inte behöver plocka, sylta och safta eller frysa in mer än man vet att det kommer att gå åt. Det är lättare att samla på sig för mycket av allting.
I stället kan man dela med sig av det eventuella överflödet, det är rätt trevligt.
Mina bärbuskar har burit rikligt denna sommar, mer än vårt lilla hushåll behöver. Så jag har delat med mig. Själv har jag fått del av andras goda skörd av gurkor, tomater och squash. Vitlök, kantareller, rådjurskött har också kommit mig till del – utan egen förskyllan.
Så förunderligt och så bra allt ordnar sig egentligen. Det är roligt att ge och det är roligt att få.
Det enda jag för egen del saknar denna skördens tid är äpplen. Inte ett enda ätbart äppel kan jag plocka i min egen trädgård i år. Det är sorgligt för jag älskar äpplen och äppelmos måste jag ju ha i skafferiet till vintern.
Våra gamla äppelträd har inte besprutats på minst 50 år. Tyvärr har de inte heller beskurits eller vårdats på något annat sätt. Kanske det är därför de bär frukt bara ibland. Varför de så ofta angrips av ohyra förstår jag inte heller, om det är äppelvecklare eller rönnbärsmal vet inte jag, men något besvärligt oknytt är det som förstör fruktbarheten.
En gång i tiden hade vi en fin trädgård – morfar Leander anlade den på 1920-talet med hjälp av en riktig trädgårdsmästare. Döttrarna på gården, min mor och hennes två systrar, fick sina egna äppelträd.
Äldsta dottern Anni fick ett Sävstaholm-träd, det finns kvar än i dag. Mittendottern Eva fick ett Astrakan-träd och det bar underbart god frukt, tills det frös bort en kall vinter på 80-talet. Samma öde mötte min mor Lenes Röda kanel-träd, också det gick sitt öde till mötes en urkall vinter.
Vi hade också två gammaldags Åkerö-träd och två Strömma-aplar, vars frukt jag älskade som barn. På den tiden plockades äpplena varsamt ned och lades i lådor med tidningspapper mellan varven och vi hade egna goda äpplen långt utåt vintern.
Man blir lätt nostalgisk när man tänker på barndomens fröjder. Äpplen och plommon var eftertraktat godis, och det hände både nu och då att vi hade ”gäster” i trädgården nattetid.
Det var förstås byns ungdomar som sökte litet spänning i tillvaron. Naturligtvis var pappa ut och härjade på trappan, mer behövdes inte förrän de snabbt försvann i skydd av mörkret.
Det fanns äppel och plommon så det räckte och blev över, kraven var inte större på varken godis eller spänning än ett nattligt äventyr i byns trädgårdar.
Härliga tider…
MAJ-LEN LINDHOLM
