Patrik Dahlblom i spalten: Så fäller man en häst med ett slag
1Och världens roligaste film är….
Det beror på vem ni frågar.
Med all respekt för alla som säger ”Sällskapsresan”, ”Göta kanal – vem drog ur proppen” eller ”Polisakademin 4” väljer vi Mel Brooks ”Det våras för sheriffen” (på engelska ”Blazing saddles”).
Den fungerar på så många nivåer. Fortfarande, ett halvsekel efter premiären.
Den gjordes när den amerikanska western var utrotningshotad i sitt hemland. Genren hade gått på export till Europa där den kallades spaghettiwestern, med stjärnor som Terence Hill och Bud Spencer.
Mel Brooks hade redan gjort en komediklassiker som säkert fick många att ta illa upp, ”Det våras för Hitler” (1967) om en skön nazistmusikal. Hade man sett den så visste man på ett ungefär vad som väntade i Sheriffen. Det blev bara mer skruvat och fulare. Och på ett konstigt sätt en hyllning till det som Brooks drev med.
Han kastade många klassiska westerningredienser och litet till i grytan. Om man såg svarta skådespelare i äldre Hollywoodfilmer var de betjänter eller stallpojkar. I Mel Brooks film var det sheriffen som var svart.
Ett rasistiskt ord som börjar på bokstaven n för att beskriva svarta användes flitigt av vita skådespelare. När Mel Brooks undrade om det skulle vara för mycket för publiken svarade en av manusförfattarna:
”Om rasisterna och skurkarna använder det så är det perfekt. Men om de goda människorna använder det så får du problem”.
Det skulle ta många år innan jag förstod alla referenser. När de vita stadsborna vägrar hjälpa sheriffen, för att han är svart, säger han ”Ni skulle göra det för Randolph Scott”.
Randolph Scott var en veteran i westernsammanhang som alltid spelade en sammanbiten, rättskaffens och vit man som ställde allt tillrätta. När sheriffen säger ”Randolph Scott” ställer stadsborna sig i givakt och går med på hans önskemål.
Andra skämt är rakare och går över alla språk- och kulturgränser. Ett gäng cowboys som sitter runt lägerelden med sina bönburkar börjar rapa och fisa som en orkester. Så gjorde man inte i amerikanska filmer på 1970-talet. Att se det på bio då var lika oväntat och omskakande som duschattacken i Alfred Hitchcocks ”Psycho” fjorton år tidigare.
Och hur ofta ser man en man som fäller en häst med ett enda knytnävsslag?
Det var lika oväntat. Och vi skrattade så att vi fick ont i magen. Beroende på vilka filmkännare man litar på så var hästhuvudet inte äkta eller så var det en riktig häst som hade tränats i att stupa på ett trovärdigt sätt.
Skulle en yngre publik förstå humorn eller hur nyskapande filmen var åtminstone i USA för femtio år sen? Jag vill tro det. När barnen är tillräckligt stora ska jag göra ett försök.
