Plikttrogen röstar alltid
Jag har gjort min plikt, jag har röstat.
Naturligtvis har jag röstat. Det har jag alltid gjort. Jag är ju plikttrogen. Dessutom är jag nöjd. Mina kandidater kom in där de skulle, bättre än så kan det inte bli.
Men jag besökte ingen vallokal i söndags, jag är litet trött på vallokaler, av förekommen anledning. Att poströsta fungerar så smidigt och bra, samtidigt som man underlättar litet för valnämnden.
Själv önskade jag nog att fler hade haft vett att poströsta sista gången jag satt med ansvaret för valnämnden i min kommuns största valdistrikt.
Är det ständig kö med röstande hinner funktionärerna varken äta eller gå på muggen och då blir dagen väldigt lång. Allas huvuden ska ju vara klara när vallokalen stängs, när räkningen börjar och alla vill veta resultatet så fort som möjligt, helst med en gång.
Men det är inte mitt bekymmer längre. Det var det i mer än tjugo år och var mestadels både spännande och trevligt.
Valets slutspurt var förstås intressant att följa, för första gången i tv till och med. Om man bortser från det som var valhänt, spretigt och rörigt var det rätt kul att se minerna på alla bekanta ansikten och breda ryggar som spänt följde förändringarna på skärmen.
Jag ska inte recensera valvakan, det var ju första gången den direktsändes i tv så man får inte fordra för mycket. Men många ryggar fick man se och samma mänskor om och om igen. Ibland tröt frågorna, ibland räckte varken ljud eller ljus till och man inser förstås att en mörk krog inte är bästa stället för direktsänd tv.
Att Danne passade på att fria till sin Ann inför tv-kameran var så gulligt och hennes överraskning gick inte att ta miste på. Trots att hon vid det här laget måste känna sin Danne väl och veta att han är en påhittig kille som gärna använder sig av till buds stående medel. Lycka till.
Gun-Maries gula strumpor fick vi aldrig se, men glad var hon och slagfärdig. Viveca överraskade i stormönstrad mörk dress, men hon vann ändå, utan den liberalt blåklintsblåa färgen som klär henne så utmärkt.
Hon strålade i alla fall, och det hade hon minsann skäl till med ett sådant resultat, utan att för den skull framhäva sig själv. Hennes sätt att ta sin och partiets seger var tillika klädsamt ödmjukt, det gillar jag.
Det gick ju bra också för Rogers centergäng och även han uppträdde proffsigt och lagom, inga överdrifter. Att Barbro var ordentligt besviken var tydligt och självklart, men hennes behärskning var också proffsig. Hon har varit med länge och kan politikens villkor, de är inte alltid så behagliga. Segerns sötma har hon smakat, nu är nederlaget riktigt beskt.
Från Jomalas horisont ser det spännande ut med hela sju lagtingsledamöter från kommunen. Det är minsann inte dåligt. Nog ska väl de bevaka vår intressen på allra bästa sätt, trots att de representerar olika partier.
Samarbete och samförstånd är faktiskt inte fult.
