Nästan som Manhattan
Tänk att en så liten grej kan få så många att reagera!
Nu behöver vi inte längre grubbla över vad som är viktigt här i livet. Vi vet att det inte är klimatuppvärmningen, torka, svält, krig, jordbävningar och annat farligt. Det viktiga här i livet är huruvida man skall släppa in folk från Grindmattesvägen till Sjukhusbacken. Trots väjningsplikten.
Om man sätter antalet mess om detta i relation till befolkningsmängden har vi nått upp i folkstorm. Och det är till på köpet en positiv folkstorm. Inte för att jag har räknat för och emot, men det känns som att för vinner.
I ett av messen ställs den högst relevanta frågan vad som gör korsningen med Grindmattesvägen så unik. ”Där upphör nästan totalt den åländska egoismen och buffligheten i trafiken av någon underlig anledning”, skriver messaren.
Så är det. Trafiken är hänsynsfull som på Manhattan. Jag har stått där själv och blivit invinkad. Jag har kört österut i Sjukhusbacken och släppt fram en bil eller två. Men när man kör genom rondellen och fortsätter österut på Lemlandsvägen så är stilen inte alls densamma där smitfilen kommer ut. Där är stilen den vanliga, aningen aggressiva, där alla försöker komma först (tror jag).
Kan det vara så att någon någongång släppte in en bilist från Grindmattesvägen, kanske av ren tankspriddhet. Och att den bilisten i sin tur gjorde samma sak när hon kom körande i backen nästa gång. Och så spred det sig, för den sortens vänlighet på åländska vägar är så ovanlig så man minns det för evigt.
Och man förlorar nästan ingen tid på det. Alla kommer ju fram.
En läsare, som mycket väl kunde vara den som lade om stilen vid Grindmattesvägen, hörde av sig en gång när folk tyckte det var bökigt med alla nya rondeller. För en ringa peng var han redo att lära folk köra så att alla kom fram i rondellerna. Receptet var busenkelt.
– Betala några taxibilar för att i en veckas tid i rusningstid morgon och eftermiddag köra runt i rondellerna i 20 km i timmen (tror det var 20) och du skall se att många fler kommer in betydligt snabbare.
Som det var då, nämligen, och är fortfarande, så kör vi med god fart in i rondellerna och ut på andra sidan, eller vart vi nu är på väg. Och de som står och väntar på att köra in framför oss vågar inte, för vi har så hög fart. Och det är ju vi inne i rondellen som har förkörsrätt.
Jag har provat det där, att köra in och köra långsamt. Det fungerar! Om jag kommer norrifrån till rondellen här i Dalbo och kör in långsamt så hinner den som står och väntar i Dalbokorsningen köra in framför mig. Det blir inte köer på samma sätt som när alla kör med gasen i botten.
Och man mår inte ett dugg sämre, jag lovar. Så länge ingen trycker på gaspedalen och kör in i sidan på den väjningsskyldiga som släppts in. Bara på skoj.
