DELA

När jag sträckläste två hockeyböcker

För ett tag sedan landade en bok om ishockey i mitt liv. En dag bara låg den på det lilla bordet bredvid min säng och såg ut som att den väntade på att få bli läst.

Jag tittade länge på boken och övervägde att plocka upp den, men eftersom det var en bok om just hockey tog jag mitt förnuft till fånga och lät den ligga kvar.

För jag är verkligen inte intresserad av hockey. Alltså, verkligen inte. Det finns få saker jag kan och bryr mig så lite om som just hockey.

Anledningen till att boken hamnade på mitt bord var dess författare. Fredrik Backman heter han och har genom en tidigare bok skänkt mig den största läsupplevelsen jag haft sedan jag var liten.

Det visste förstås ishockeybokens tidigare ägare när hen lämnade den hos mig, men bara för att jag tyckt om en författares tidigare böcker behöver det ju inte nödvändigtvis betyda att jag älskar allt han skriver villkorslöst?

Och ishockeybokens tidigare ägare råkar ju faktiskt tycka om ishockey. Så boken blev liggande, rätt länge.

Men så kom dagen jag skulle ut på resa och behövde något att läsa på vägen. Ishockeyboken låg nära till hands och ingen bättre kandidat fanns i närheten, så den fick helt enkelt följa med.

Jag läste mig igenom hela färjturen, och i bilen på väg till flygplatsen kunde jag nästan känna boken bränna genom tygpåsen nere vid mina fötter.

Så snart jag tagit mig igenom säkerhetskontrollen letade jag upp en bokhandel och köpte bokens fortsättning – som också handlar om hockey – trots att jag inte hunnit längre än till kapitel åtta i den första.

Sedan skakade jag ut smulorna av frukostmacka ur hockeyboken och läste mig igenom hela den tre timmar långa väntan på flygplatsen.

Förvirrat tittade jag upp när en servitör i misstag skvätte lite tacos över uppslaget jag läste just då. Pågick ens en verklighet utanför ishallen i den lilla fiktiva stad jag befunnit mig i i timmar? Jag ville inte att det skulle göra det.

Björnstad heter boken som handlar om hockey, men som handlar om så mycket mer om man skrapar på ytan. Jag gick direkt från att läsa sista sidan i första boken till att läsa första sidan i den andra. Jag orkade inte konfronteras med att Amat, Maya och Benji med alla sina systrar inte finns på riktigt.

För det är det Fredrik Backman gör så bra. Han skapar så många människor man bryr sig om, som har komplexa liv och som man vill att det ska sluta bra för.

Och jag vill tillbaka till ishallen i en låtsasstad.