Myror i benen
Knappt en vecka hann jag vara hemma på Åland igen och landa innan det var dags för jobb. En knapp vecka med mammas mat, ett kylskåp som aldrig är tomt, soliga eftermiddagar på altanen eller ute på sjön och böcker som inte är kurslitteratur.
Den knappa veckan gick det bra och efter en kaotisk vårtermin med så mycket att göra att till och med toalettpauser blev näst intill schemalagda för att få dagarna att gå ihop och minsta lilla pling från telefonen som orsakade ilningar av ångest längs ryggraden var det nästan skönt att inte ha så mycket att göra. Ett litet tag iallafall. Ett litet andrum efter B-uppsatser, stipendieansökningar till Sida, tentor, styrelsemöten, ihopsnickrande av veckolånga festivaler och annat som hör en vårtermin till.
Längre än så hade det inte gått. Myror i benen brukar min kära lilla mamma påstå att jag lider av.
Men nu verkar det som om tiderna blir lite mer händelserika igen.
De flesta dagar spenderas såklart upp för den lite småmysigt knarrande trappan till redaktionen, med ljudet av det småmysiga knattrandet av fingrar dansande över tangentbord. Springande hit och dit och fram och tillbaks med fotograf eller utan. Körande kors och tvärs över Åland med en sådär lite småmysigt motvillig Nyanbil. Precis som det ska vara.
Att jobba på Nyan kan vara ett av de mest effektiva sätten att bli av med myrorna i benen, åtminstone tillfälligt. Just saying. Tips till er andra myriga personer.
Kvällstid är det istället dags att ta tag i kandidatuppsatsen för att få en så bred grund som möjligt inför höstens kanske möjliga fältstudie. Fältstudien sponsras av Sida genom ett stipendium. Samma stipendium som är nämnt ovan. Som alltså beviljades. Just saying. Gratulationer mottages tacksamt. När som helst under dygnet faktiskt.
Så i höst hamnar jag kanske, kanske i Ghana under två månader.
Vilket kanske resulterar i en fältstudie om studenter. Deras mål, vad de tror och deras framtidsutsikter. Sånt där viktigt. Sånt där som ger en perspektiv.
En fältstudie som, om den lyckas, förhoppningsvis blir precis så spännande och givande som jag tror. Lite läskig, så att en står i ett dilemma mellan om det är en onödig risk att ta, eller om det är en fantastisk möjlighet att få. Just nu känns det som både och, men kanske lite mer möjlighet ändå.
En fältstudie som kanske till och med lyckas hålla myrorna i benen borta lite längre den här gången.
