Min pappa fixar allt
Det är mycket jag inte skulle veta om det inte varit för min pappa.
Han har lärt mig vad en HPS:are är (plastspikplugg med skruv som används till att fästa saker i betong med) och var chucken sitter på en skruvdragare (där man sätter fast bitsen).
Han har lärt mig att det är halt, nästan året runt, i den södra kurvan i Ulfsby. Och han har lärt mig att det kan löna sig att koppla ur växeln ur bilen när man kör och känner att bilen halkar iväg.
Jag är min pappas enda barn. Och jag vet att jag är den bästa flicka som min pappa någonsin kunde få. Inte för att han säger det. Nej, han är ingen som kommer med stora kärleksförklaringar eller känsloyttringar. Men jag märker det. Inte för att han ringer varje dag och frågar hur det är med mig, det är alltid jag som ringer. Så här kan det låta:
– Hej pappa, vad gör du?
– Jag väntar på att Micke ska ringa och säga om han har något jobb till mig i morgon.
– Jaha, och så var det bara jag? Blev du besviken då? frågar jag och fiskar lite efter bekräftelse. Jag borde dock ha lärt mig att det aldrig lönar sig med min pappa.
– Jo, svarar han och fnissar.
I boken ”Mina första år” har min mamma skrivit att jag minsann lindat min pappa runt mitt lilla finger. Och det stämmer nog.
Ber jag honom om hjälp så kommer han alltid på studs. Vill jag skruva upp en hylla på en betongvägg så kommer han med sin stora bil som skramlar av allehanda verktyg som kan tänkas behövas. Jag pekar och bestämmer och han lyder snällt.
Min pappa jobbar med att, dagarna i ända, bygga saker åt andra. När han är ledig bygger han med mig.
Nu senast hjälpte han mig att renovera sex stycken gamla rangliga köksstolar. Det var mer jobb för att få dem stadiga än vi hade räknat med. Först skulle vi hitta rätt sorts specialskruvar och bultar och sedan passade de ändå inte. Det slutade med att pappa skruvade vanliga hederliga skruvar lite här och där medan jag stod och höll i stolarna. Det var inte så att jag fyllde en speciellt viktig funktion men jag höll i varje fall i stolarna så att det skulle bli lättare för honom att skruva.
Aldrig blir han vansinnig när det kracklar. Aldrig någonsin slänger han ut det som jävlas genom fönstret i vredesmod. Han bara svär lite tyst och kliar sig i mustaschen och provar med något annat.
När vi till slut blev klara med stolarna tog vi ett steg tillbaka, betraktade dem och jag frågade ”Hörrdö pappa, sen kan vi börja snickra ihop den här pallen som jag vill ha”.
Han undsläpper sig en djup suck. Men håller alltid god min. För jag vet att, innerst inne, så tycker han att det är roligt med mina projekt.
