Man ska ha husbil
En sak till – innan hon drar iväg på ett halvår – alltså; man ska ha husbil.
Det är en sak att resa Östersjön runt med husbil och ha cyklar med därbak och ta en och annan trevlig cykeltur.
Det är en helt annan sak att cykla Östersjön runt och ha husbilen som följebil. Då är det cyklandet som är det viktiga, distansen som ska avverkas. Det har Inga Heller och gobbin tummat på. En cyklar, en kör husbil.
Det är cyklandet som är det fina i kråksången. Att sitta och vrida på en stor ratt och känna sig karlaktig är rätt kul – men det är inte det som är grejen.
Som långfärdscyklister vet paret följande; Efter en halvtimmes cyklande blir man munter. Man börjar nynna, vifta på benen. Man får skåda blåklockor i dikena, känna friska vindar och ljumma brisar, känna tillfredsställelsen efter att ha använt kroppen till förflyttning en sådär 80 kilometer per dag. Man vet hur hur alla ler och vinkar, hur alla säger att de ”egentligen alltid drömt om att fara i väg med cykel sådär bara”. På det uttalandet har gobbin ett bra svar:
– Det är bara att dra. Sätt fötterna på pedalerna och så trampa ner ena foten. Sedan nästa.
Sist men inte minst lär sig en långfärdscyklist en sak:
Efter regn kommer solsken. Det är fagert när dansande dimslöjor lämnar asfalten.
Dofterna kommer på köpet: blött grus, varm granskog, stekta fläskkotletter, morgonkaffe.
På köpet får de nu alltså husbilslivet.
Husbilsfolket invaderar världen. Som nybliven ägare till en husbil anno -89 vid namn Bertil såg Inga Heller en miljon husbilar på turen Göteborg tur och retur över påsken. De som inte låg på vägarna stod på gårdarna.
Vitsen med att ha husbil är att vinka till alla andra husbilsägare när man möts. Husvagnar räknas inte och inga andra fordon heller.
Husbilsförare ska hälsa på husbilsförare. Det är som på Kumlinge. Bilist ska hälsa på bilist.
Mindre roligt är det att det alltid alltid verkar vara gubbar bakom ratten på husbilarna. Nej! Damer det är hög tid att ta kommandot! Låt gubben steka plättarna under färden på E4:an i stället!
Den fina kombinationen husbil/cykel resulterade under påskresan i upptäckten av Göteborgs skärgård och en ö vid namn Vrångö. Det speciella med denna ö vara att där helt saknades bilar. Flakmoppar användes till alla transporter. Avstånden var inte så stora. Invånarantalet var 380. Stämningen var sällsam. Gatorna, smala afaltsvägar, var tysta och rofyllda med små små påskkäringar som cyklade bekymmersfritt omkring. Det fanns nybyggda villakvarter i mängd. Utan ett enda garage! Utan garageinfarter!
På hur många åländska öar behövs bilar egentligen?
Ok, nu är det läge att dra.
