Kroklund! Kroklund!
Svårt det där med humor.
Nyhetschefen Malin skrattade åt mitt nöjestips i den senaste tv-bilagan. Men många kan ha missat poängen, om den fanns. I går kväll ringde en bekant på mobilen och undrade vad jag menade med tipset. Han hade frågat sin sambo och hon förstod det inte heller.
Det var ett skämt, svarade jag. Jag hade som sista ålänning läst Stieg Larssons bok ”Män som hatar kvinnor”. Och ”skämtet” gick ut på att jag tipsade om honom som om han vore en okänd nykomling Den här författaren kan bli något, kom i håg var ni läste det först, och så vidare.
Men om läsarna faktiskt tror att jag inte vet vem Stieg Larsson var så är det roligt på fel sätt. Då framstår jag som ännu mindre allmänbildad än vad jag själv tror att jag är.
Litet skall man kunna slira med sanningen när det handlar om nöje men kanske gick jag för långt den gången. För ett tag sedan skrev jag en nöjesnotis om att Systembolaget i Sverige säljer vin i sexpack med hårdrockbandet Motorheads logo på etiketten.
Den inledde jag med en formulering om att Lemmy skulle vända sig i graven om han fick se det. Lemmy är Motorheads ledare och har varit det sedan mitten av 70-talet. Vad jag vet lever han fortfarande, men när det gäller hårt rock’n’roll-leverne kan han enligt vandringssägnerna mäta sig med vilken Keith Richards eller Keith Moon som helst. Det skulle liksom inte förvåna någon om Lemmy går hädan i morgon med en urdrucken Jack Daniels i famnen.
Skämtet ”Lemmy skulle vända sig i graven” fungerar bara om läsaren vet att han lever och om läsaren förstår att skribenten också vet det. Men ingen messade eller mailade, så jag antar att alla förstod poängen. Eller?
Kroklund! Kroklund! Så ropade jag på redaktionen i fredags, utan att någon brydde sig. Malin T, Annika O och Anna B funderade på var på Åland ett visst bankkontor fanns, och jag hade ett svar. Men deras hörselorgan filtrerade tydligen bort manliga frekvenser. Sedan undrade någon av dem varför jag hade pratat om Kroklund. Jag svarade att jag har fått diagnosen ”saltvikstourette” – ett tvångsmässigt behov av att lägga in kommunens ortsnamn i diskussioner som inte har något med Saltvik att göra.
Jag vet inte varifrån jag fick det infallet, och det låter inte speciellt kul i när man ser det i skrift.. ”You had to be there”, säger man på engelska. Dom som var där skrattade faktiskt.
