DELA

”Jag är en pannkaka”

Nyans kvällschef Mårten Sundberg har en underbar humor och ibland strör han pärlor omkring sig till redaktionens stora nöje.
Så även nu under strejken. När finansminister Roger Nordlund tog på sig den strejkväst han fick av Tehys representanter i samband med uppvaktningen vid självstyrelsegården log Mårten lite snett:
– Nordlund kunde säga ”Ich bin ein Berliner”.

Mårtens association till Kennedys berömda ord vid den berlinska muren återgavs givetvis hemma.
– Vet du att Kennedy egentligen levererade en riktig språklig groda, undrade min man då han hade skrattat klart.
Nej, det visste jag absolut inte.
– Det finns ett bakverk som heter Berliner. Kennedy borde ha sagt ”Ich bin Berliner” utan ordet ein, nu säger han ”Jag är en bakelse” i stället för det han avsåg, det vill säga, ”Jag är en berlinare”.

Hmmmm. Jag ville inte riktigt tro att en språkfadäs av den kalibern verkligen skulle ha fallit i glömska så totalt att jag aldrig någonsin hört talas om den. Men det hade den uppenbarligen för jag hittade genast hela diskussionen på nätet.
Engelsmännen styrkte sanningen i min mans påstående utom på en punkt, det handlade inte om bakelser utan om pannkakor. Men bra så, Kennedy hade alltså deklarerat att han var en pannkaka. Ha!
Och inte nog med det, engelsmännen kunde också berätta att missen tillkommit med avsikt av en småelak översättare och att hela tyska folket skrattade gott bakom presidentens rygg då det begav sig. (Tills skotten i Dallas, får man förmoda).

Men inte nog med det heller.
Jag ville veta mera om den småelaka och om hur tyskarna själva resonerar i frågan. Och det var verkligen tur för på det tyska nätet tog det hela en drastisk vändning.
Visst, tyskarna skrattar riktigt gott men inte alls åt Kennedy utan åt engelsmännen. Det här är nämligen ingenting annat än en myt, en skröna, en så kallad urban legend.
De engelska påståendena kommenteras både av tyska språkinstitut och etymologer och de slår enkelt men galant sönder hela resonemanget.
För det första, konstaterar de, pratade man vid tidpunkten för talet, år 1963, överhuvudtaget inte om Berliners. Pannkakorna i staden hette rätt och slätt ”Eierkuchen”, äggkakor.
För det andra så hade det varit betydligt värre om Kennedy verkligen hade lämnat bort ordet ein. Då hade han hävdat att han är berlinare av börd, nu uttryckte han i stället på ett elegant sätt en själslig gemenskap med invånarna i den delade staden.

När den här spalten publiceras är jag på resa. Just det, ni snabbtänkta, jag befinner mig i Berlin.
Och ja, jag kommer givetvis att smaka på upphovet till hela den här legenden. Vem vet, kanske själen eller magen eller båda två driver också mig att uttala de fyra berömda orden.

Titte Törnroth-Sarkkinen