Istanbul, del två
I stadsdelen Besiktas i Istanbul bor min äldsta ljuslockiga son denna termin.
Gatorna kringlar sig runt sig själva. På fiskmarknaden kan man köpa musslor fyllda med ris. Man betalar en spottstyver, får den öppnad, en skvätt citron på, och in i munnen.
Det bakas flera miljoner sesamkringlor varje dag i Istanbul, och de finns överallt, varje gång man känner att energin tar slut. Teet är precis så starkt som jag kom ihåg det för dryga tjugo år sedan.
Pojken rör sig där på gatorna som vore han hemma. Hans hyresvärd driver kafé i bottenvåningen. Hon hälsar när vi trampar förbi.
Och Hagia Sofia.
Först kyrka, sen moské, sen museum. 1500 år av helighet. Den runda stenplattan där östromerska kejsare kröntes. Mosaiken av Kristus, jungfru Maria och Johannes Döparen.
Den tunga marmorporten mellan den privata delen och den där kejsaren tog emot besökare. Där kan man låta handen smeka samma relief som mött en annan hand för tusen år sedan.
Jag är ingen religiös människa. Jag har ingen tro. Jag tvivlar. Religionen som maktspelare, vare sig inom kristenheten eller inom andra religioner, tycker jag är fel.
Ändå är platser som Hagia Sofia så fyllda av mänsklighetens styrka och svaghet, förtvivlan och förmåga att höja sig över sina egna ganska futtiga liv, att jag flera gånger under besöket uppfylls av en känsla av samband. Som om luften i kyrkorummet är fylld av silvriga nätverk över tid och plats, och bara det att stengolvet beträtts av så många fötter rotar mig, som går där idag.
En dag åker vi båt över till den asiatiska delen av Istanbul, till Haydarpasa, järnvägsstationen vid vattnet. Dit anlände de hundratusentals fattiga anatolier som kom för att söka lyckan i storstaden. Nu har tågtrafiken stannat, men den fantastiska byggnaden är kvar.
Medan vi väntar på båten tillbaka tittar på en grupp musiker från laz-folket, ursprungligen från Svarta havs-regionen.
Måsarna skriker. Vinden är kall och rå, och det småregnar. Mina barn skrattar åt mina högtravande slutsatser och mitt ständiga blickande upp mot husfasaderna. Ofta snubblar jag på de ojämna trottoarerna och märkliga stolparna som finns överallt för att förhindra olaglig parkering.
Jag tror att världen ändå är god.
