Glöm näthatet, busshatet är värre
Inget lockar fram mina urusla sidor som den långa hemresan från Österbotten. Maken till surkärring får man leta efter.
Här är tio saker jag hatar med en glödhet intensitet:
1. Människor som pratar högljutt i mobiltelefon bland andra. I söndags satt en dam hela vägen från Jakobstad till Vasa och gafflade om något obegripligt med hög och gäll röst. Hon efterträddes av en något mer mörkhyad herre som pratade på ett språk jag inte förstår, från Vasa till Björneborg. I Björneborg gick han av och efterträddes på sin plats av en ung tjej som grälade med sin pojkvän och grät strida strömmar för att han ”förstört hennes dag”.
2. Människor som luktar mycket. Det värsta är blandningen av tilltagande berusning och gammal tobaksrök. På vägen upp hade hade jag privilegiet att sitta framför en dam som styrkte sig med vodka från Åbo till Vasa, och sprang ut och rökte så fort bussen stannade. Hon hade en särskilt ihållande hosta som verkade nå orkanstyrka när hon svajade ovanför mitt huvud för att komma ut till nästa cigarett. När hon klev av kom det en äldre herre i stället, som nog inte greppat termen ”återhållsamhet” när det gäller rakvatten. Kvävande, och stå starkt att ögonen tårades.
3. Människor som inte förbokat biljetten till Långnäs-bussen, och som står där med en kilometerlång kö bakom sig och ska betala med en hundring. Hur svårt kan det vara att KÖPA BILJETTEN I INFON OMBORD! Eller HA JÄMNA PENGAR.
4. Människor som är långsamma i köer. Som står och tittar ut i luften eller pratar med någon, när deras enda uppgift är att ta små myrsteg framåt så att kön rör på sig och man kommer fram nån gång.
5. Människor som stannar upp mitt i smala korridorer för att se sig om, fast det står folk bakom dem som är både hungriga och kissnödiga. Elpistol, var är du?
6. Människor som blivit lite fulla och glada och absolut vill inkludera en ensam kvinna i sällskapet, fast hon bestämt och oartigt stirrar ner i sin bok.
7. Busschaufförer som blir plötsligt dyslektiska när de ska kolla om man finns på listan över dem som betalat biljetten. F….F….F….Nää…jag vet inte… Och hundblicken man får när man pekar på sitt namn på listan.
8. Alla som trycker på stoppknappen vid varje hållplats före den där jag ska av, och som har bagage och som glömt i vilken lucka de pulade in väskan för en kvart sedan.
9. Alltså. Egentligen alla som pratar och andas.
10. Ok. Det släpper när jag kommer innanför dörren till mitt hem, släpper ner väskan och andas in hemmadoften. När jag fått borsta bort smaken av Grace Spaghetti Carbonara från tänderna är jag beredd att förlåta dom där långsamma på bussen, och precis när huvudet landar på kudden tänker jag att hon med vodkan och tobakshostan ändå inte spydde på mig.
